måndag 30 januari 2012

Trygghet, en viktig del av vägen i jobbet och till jobbet

Tänk att det kan vara så härligt att möta måndagen! Vilken himmel, vilken kyla och vilket ljus! Jag blir så otroligt fylld av glädje och tacksamhet sådana här dagar. Direkt när jag drog upp rullgardinen bestämde jag att vart jag än skulle idag, skulle jag gå dit.

Jag är fortfarande sjukskriven på 75% och träffar någon av mina läkare varje vecka. Det blev först en promenad till min terapeut. Vi hade ett givande samtal där vi också hann med en praktisk övning. Jag fick i ett formulär skriva in en situation som varit jobbig för mig, skriva ner tankar, mina tolkningar och faktiska sanningar kring den och på så sätt kunna se situationen kontra mina tankar ur ett annat perspektiv. Jag kan se att trygghet är en känsla som har huvudrollen i mitt liv och att det är det jag vill ha i allt jag gör, tänker, känner och säger.
Det var väldigt bra och jag tror att jag med lite övning kan göra det till ett instrument i min vilja att ändra mitt tankemönster. Förhoppningsvis kan det vara en liten bit på vägen i jobbet för mig...

Efter det tänkte jag gå hem en sväng innan jag skulle vara på jobbet. På vägen passerar jag min väninnas fina lilla frisörsalong. Där är man alltid välkommen att titta in, ta en kopp kaffe och prata strunt en stund. Det älskar jag att göra. Det är lite som det var i min lilla by där jag växte upp. Hemtrevligt, varmt och tryggt. Så med nyköpta kakor under armen gjorde jag mig ärende dit in. Både väninnan och hennes kund i stolen blev glada för lite fika.
























Sedan har jag ju min rent fysiska väg till jobbet som jag tycker så mycket om. Jag har nära till mitt jobb och tycker det är enormt värdefullt. Det blir inte sämre av att det till största del är en fin väg att gå. Den har efter nästan elva år blivit en stor trygghet för mig.
På väg till jobbet passerar jag genom ett mysigt bostadsområden med sekelskifteshus. När jag kommer fram till skolan kan jag mellan träden skymta det glittrande vattnet och alla båtmaster nedanför kyrkan. Idag låg viken dock frusen och glittrandet kom från snö och iskristaller istället. Skolan jag jobbar på är från mitten av 1800-talet. Jag har fantastiska kollegor och flera av dem har blivit mina nära, kära vänner. Nu när jag börjat jobba så smått, går jag dit även mina "lediga dagar" ibland och bara är....som en hustomte ungefär. Jag mår bra och känner mig glad då. Det är väl fantastiskt!

söndag 29 januari 2012

Söndagsfrid

Det har varit en härlig söndag! Himlen klarblå, skinande sol, termometern på nollan och en svagt isig vind som bet i kinden efter en studs promenad. Jag är nöjd. Nöjd med starten på dagen och nöjd med min kväll igår. Jag skrev om att möta rädslan och få svar på frågor. Jag är en sådan som måste fråga och fråga igen tills jag får svar och kan förstå. I vissa lägen är det kanske bättre att låta vara... Det var i alla fall det tips min fina vän gav mig igår och jag lyckades. Det blev en bra kväll och middag med ganska glad man och väldigt glada barn.

Jag höll mig även till tanken att bara stanna en natt och åkte hemåt igen efter lunch. Förra veckans tulpaner såg nu för sorgliga ut därhemma. Nya blommor inhandlades och vardagslyxen är nu återställd. Idag blev det ljusrosa tulpaner och vita ranunkler. Ranunkler och pioner är nog de vackraste blommor jag vet. Jag blir så glad då jag ser dem. De är så romantiskt mjuka och fylliga. Jag tycker de är lite som livet och kärleken. De lockar med något som vi anar göms längst där inne och man vill veta vad det är och förstå. Kronbladen vecklas ut ett efter ett men är så många att hemligheten aldrig helt blir avslöjad. Vi får fortsätta undra och söka...


lördag 28 januari 2012

En dag att vara stark...

Lördag morgon....den mest efterlängtade morgonen i veckan i vanliga fall. Det obamhärtiga greppet om hjärta och lungar var där redan innan jag öppnade ögonen. Men idag är inte en dag att låta det få fortgå. Idag är en dag att välja och kanske tvinga fram styrka och mod för att på bästa sätt möta den stora rädslan...att kanske få acceptera att jag står själv när mörkret lägger sig.
I nuläget tänker jag att det måste väl ändå vara bättre än den ovisshet och det vakum jag lever i just nu.

Idag ska jag vara stark...

Du kanske tycker jag skriver i gåtor. Jag ska efter ett par veckor på olika håll åka hem till min sambo och hans barn. Det har under en tid varit en ansträngd relation. Min sambo vet inte vad han vill med oss och jag har försökt ge honom utrymme att få känna efter i lugn och ro. Det här var ju inte vad jag hade tänkt mig. Efter min sjukskrivning hade jag nu hittat styrkan att ta tag i mig själv och verkligen börja arbeta aktivt för ett mer harmoniskt och närvarande liv. Nu hamnar naturligtvis det här i fokus och det som jag äntligen börjat dra i får stå åt sidan. Jag hoppas att jag kan ha lugn och sinnesnärvaro nog att känna in, locka fram någon känsla eller insikt hos honom som ger svar på mina frågor och kanske även hans. Jag tänker så mycket på barnen, hans två underbara flickor som har släppt in mig med sådan öppenhet och kärlek. Jag har inga egna och det har nog gjort att jag knutit dem till mig än hårdare. Det grymma i att förlora tre så viktiga människor i livet om en vill gå. Hur gör jag för att inte gå sönder och rasa igen om drömmen slås i bitar? Jag är så rädd, så rädd.

En stor passion och viktig energikälla i mitt liv är naturen och den fullständiga friheten vi har att få vara mitt i den precis när vi vill och på vilket sätt vi vill. Där kan jag nog hämta lite kraft idag. En riktigt lång promenad i skogen utmed vattnet både ger och ger utlopp för energi.

Min blogg ska inte bli en massa grottande i det som är jobbigt utan vara till för att se det positiva jag gör för att nå mitt mål i livet. Men det går upp och ner och vissa dagar måsta man möta det riktigt jobbiga. Efter helgen hoppas jag ha svar på några av de frågor jag går omkring med så att jag kan ta ut färdriktningen för närmsta tiden, satsa framåt uppåt och kunna dela med mig av mitt aktivt, positiva arbete jag gör på färden.

Tänk att något som sker helt naturligt utan att vi gör något för det kan bli så fulländat och vackert...
Det fyller mig med hopp och framtidstro!

fredag 27 januari 2012

Tankeöverföring

Igår kväll åkte jag och träffade en kompis från för länge sedan. Vi gick på gymnasiet tillsammans och umgicks jämt under många år. Vi flyttade till Stockholm i stort sett samtidigt och trodde nog att vi alltid skulle ha varandra. Hon träffade sin man och de fick sin första dotter. Efter ett par år kom dotter nummer två. Våra liv såg nu väldigt olika ut och av någon konstig anledning för det ibland med sig att man tappar kontakten, vilket vi gjorde.

För cirka fem år sedan ringde jag henne för att göra ett försök att ses och vi lyckades bestämma en dag som tyvärr blev inställd. Min kompis var vid det här laget höggravid med sitt tredje barn. Vi skulle höras när barnet kommit och allt landat lite grann. Som ni säkert förstår blev det inte så. Jag tyckte nog att hon fick styra när det hade landat eftersom jag omöjligt kunde veta det och tiden gick.

Jag har tänkt så mycket på henne genom åren. I våras letade jag efter henne på hitta.se för att kolla om de flyttat på sig. Jag hittade deras adress och tryckte på ikonen för gatuvy, så stod jag på hennes gata och på trappen till huset stod min väninna med sitt yngsta barn. Bara det här var ju väldigt konstigt i sig. Inte en annan människa på hela gatan mer än just på trappen till deras hus. Jag bestämde mig för sätta mig och ringa till helgen.

Nästa dag på jobbet, hade jag avslutat mina lektioner och skulle sätta mig ned för planering med min kollega. Jag plockade fram mobilen ur mitt skåp för att kolla om jag fått något meddelande. Någon hade ringt och jag lyssnade av. Helt makalöst, det var min väninna jag suttit och tittat på kvällen innan och bestämt mig för att ringa! Hon sa allt det jag ville säga henne. Jag var så klart snabb att ringa tillbaka. Vi har setts tre gånger sedan dess och hörs med jämna mellanrum. Ibland är det svårt att inte tro på tankeöverföring eller ett sjätte sinne. Det här händer lite då och då med vissa personer jag känner och jag gillar det skarpt!






I morse satt jag här och gladdes åt mina fantastiska orkidéer som bara blommar och blommar. Jag har inte bott här under hösten utan bara varit här och vattnat lite ungefär var 10-14 dag och de har blommat sedan början av oktober. Just nu ser jag till att ha tulpaner hemma hela tiden. För några dagar sedan köpte jag femtio stycken som jag portionerat ut på olika håll i olika konstellationer i lägenheten. Jag mår bra av att komma hem och se mina fina blommor i härliga färger och det får bli min vardagslyx att unna mig dem.

torsdag 26 januari 2012

Att bli bortvald

För ett par inlägg sedan sa jag att jag skulle skriva om den största rädslan i mitt liv. Det kan ju tyckas negativt att dra i det men det är vad jag måste göra och kommer att göra för att lära mig hantera den. Jag är så vansinnigt rädd för att bli bortvald och övergiven. Det är min största skräck att "End up alone"... Jag har alltid kämpat för att räcka till, få folk att tycka mycket om mig, både privat och i jobb och många gånger trampat över mina egna gränser just av rädsla för att bli bortvald. Jag jobbar för att hitta och känna mina gränser och ska förhoppningsvis våga deklarera dem då det behövs. Fast det är ju då problemet kan uppstå...att man blir bortvald istället.

Jag inbillar mig att jag skulle tänkt och känt annorlunda om jag haft en familj och då tänker jag främst på barn. De får man liksom alltid finnas för och ha med sig vare sig de är intill eller någon annanstans. Jag har så fantastiska vänner som om och om igen bekräftar i ord och handling att de alltid kommer finnas där och det kan jag verkligen tro på och ta till mig.

Sedan är det ju all kärlek man sitter på och som man bara längtar efter att få ödlsa på någon alldeles speciell. Jag var så säker på att jag hade denne någon för resten av livet, men idag vet jag inte. En stor, obehaglig skräck har de sista veckorna kopplat ett obamhärtigt grepp om mitt hjärta och mina lungor. Ska jag göra något annat än vänta in? Ja, markera att din gräns snart är nådd! Ja, men tänk om det får honom att försvinna direkt? Ja, då hade han väl antagligen gjort det ändå! Fast inte helt säkert...

Ni ser...så här snurrar det på. Det är precis det här jag vill åt, komma fram till vad jag vill, ett JA eller NEJ, inte ett tänk om...kanske...jag ska vänta lite till. Känner du igen dig? Har du hittat ett bra sätt att komma fram till känslan av vad som är bäst för dig och mobiliserat styrka att följa den?



Ensamhet kan vara så många olika saker. Att man har människor omkring sig och ett stort socialt nätverk, är inte en garanti för att stänga den ute. Likaväl kan man hitta samhörighet med sin ensamhet i vissa lägen. Då är det svårare att vända övergivenheten till något som kan kännas bra. Jag såg en pojke när jag var i Nepal. Han pratade med folk på gatan, sprang runt och försökte sälja blommor för en slant. Säkert skulle han sedan hem och se till att familjen kunde köpa mat för dagen. När jag först såg honom, satt han vid trottoarkanten med blommorna framför sig. Han såg ut att känna sig ensam och vilsen i det myllrande Kathmandu. Kanske var det så, kanske satt han och njöt av sin litenhet i kaoset. Hur som helst, han var så vacker i sin ensamhet!

onsdag 25 januari 2012

En stund med efterlängtad energi

I helgen kom den efterlängtade lilla energikicken. Jag ägnade den åt att rensa ur, tömma och städa i lägenheten. Den har stått tom större delen av hösten. Jag har varit sjukskriven och mest bott hos min "sambo" och hans barn. Den senaste veckan har jag dock varit "hemma" eftersom han inte mår så bra, inte vet vad som är fel och stänger mig ute helt med sin tystnad. Jag kan bara ana vad han tänker på men får inga svar på några frågor. Vet inte om jag ska kunna tro på oss eftersom det känns som det är mig han straffar. Undrar varför? Det tar för mycket energi att vara i det, så det var väl tur att jag inte hunnit sälja min lägenhet under hösten. Det var ju så det var tänkt egentligen.

Nåväl, efter många dagars tomrum och håglöshet fick jag fart på kroppen. Efter storstädningen blev det en tur till stan och all härlig rea. Ett av mina större intressen är inredning. Nu behövdes en förändring och jag tänkte att ett enkelt och inte alltför kostsamt sätt är att sy nya kuddfordral till kuddarna i soffan. Jag ringde min underbara vän H och frågade om hon kunde lämna man och barn för en stund på stan med mig. Hon blev glad att få röra på sig efter att ha varit hemma med sin febrige son i nästan en vecka. Vilken mysig stund vi fick! På Olssons tyger var det rea från golv till tak. Jag köpte tyger till kuddarna och hittade som en bonus nya köksgardiner. Både längder och hissgardin. Min fina vän köpte också gardiner och hittade dessutom en fantastiskt fin och praktisk låda att ha alla sina fröer i. Hon är en riktig trädgårdstoka! För er som är intresserade av trädgård kan jag rekommendera hennes blog: blandrosorochbladloss.blogspot.com.

Allt vi köpte var på halva priset. Konstigt att det är så mycket roligare att handla när man lyckas göra klipp! Det vore förljuget att påstå att shopping inte piggar upp för det gör det. Sedan väntar jag in lusten att sätta sax, nål och tråd i tyget och får förhoppningsvis ett resultat jag kan glädja mig åt en tid framöver. Jag tror minsann det är dags:-)




En ny kudde

Tre nya kuddar

Redo för kvällsmys

torsdag 19 januari 2012

I vilken tamp ska jag dra?

Arbetet har börjat och jag undrar i vilken tamp jag ska dra? Det är så många års last som ska letas igenom, stuvas om och sorteras bort. Var börjar jag?

Idag träffade jag min samtalskontakt för andra gången. Visst har jag haft samtalsterapeuter tidigare men aldrig riktigt känt att jag fått ett direkt förtroende eller längst inne kunnat tro att det i samspel med den personen skullat leda någon vart. Med den här kvinnan är det annorlunda.

Den närmsta tiden kommer det handla om min förmåga att lyfta mig själv och tycka att jag duger bra som jag är. Vem känner inte igen sig i det? För mig känns det som den viktigaste delen i basen för att kunna gå vidare och kanske kan ett annat förhållningssätt till mig själv ge ringar på vattnet och påverka många saker, relationer och situationer omkring mig... Det blir tampen att dra i först!

Liten båt på stort vatten, övertygad om att den håller rätt kurs...

I nästa inlägg tänker jag skriva om min största rädsla (det handlar ju oftast om rädslor vi går och bär på) och hur jag hamnat där.

måndag 16 januari 2012

Dags att kasta loss

Att starta en blogg för att tydliggöra sin egen resa mot det liv man vill ha, har funnits i mina tankar under en längre tid. Inte för att jag trott att det skulle vara av något större intresse för så många, utan mest för att jag inte ska komma undan. Jag vill göra det så tydligt som möjligt för mig själv att jag har all möjlighet att påverka min väg i den riktining jag vill. Det första att komma fram till blir "helt enkelt"...Vilket håll ska jag åt? Jag har hittills tagit långa och krångliga omvägar, hamnat fel, låtit drömmar krampaktigt hålla mig fast, trots att de redan gått i kras.
Jag kan omöjligt gå in på alla detaljer här och nu, för då skulle ingen orka läsa sig igenom inlägget. Jag startar alltså med utgångspunkt här och nu. Under min bloggs livsperiod kommer jag säkert dela med mig av bitar ur tidigare liv för att ge mina tankar och reflektioner en förståelig grund.

För ett drygt år sedan nådde jag något av en rent "fysisk topp" i mitt liv. Nästa gång jag ger mig ut på ett sådant äventyr ska hela, både min yttersta fysik och min innersta själ med till topps!