Tänk att jag gjorde det! Tog steget, packade mina saker och åkte hem... Jag tog steget mot den största rädslan, att vara ensam igen. Jag konstaterar att det är bättre att vara ensam ensam än ensam trots sällskap. Efter att inte ha blivit pratad med eller efterfrågad på flera veckor, måste i alla fall jag aktivt göra något för att må mindre dåligt av situationen. Jag kan ju omöjligt bestämma vad min sambo ska göra och eftersom han inte vill göra något och jag inte bara kan gå och vänta, får det bli så här. Att komma fram till det här och göra slag i saken, är inget självklart. Igår tog jag än en gång fram formuläret jag fick för att testa mina tankar i förra veckan
(ska försöka hitta ett sätt att lägga in det här). Efter det, kunde jag inte skriva något annat på "Vad borde du göra nu"-raden än... åka och hämta mina saker och sluta gå omkring och undra hur han mår, vad han tänker, känner och kommer att göra.
Det är långt till botten och jag är förresten på väg åt andra hållet!
Nu ska jag verkligen utmana mig själv med att försöka vara det jag är så oändligt långt ifrån att vara...en struts! Stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det som inte syns inte finns. Och då menar jag inte problemet i sig, för det har jag verkligen försökt att komma åt men det är svårt att kommunicera när den andre inte kan eller vill. Nej, jag menar att jag ser honom inte, hör inget från honom, alltså finns han inte. Jag fortsätter min bana framåt uppåt precis som jag tänkt ensam eller inte men definitivt stark!