Kanske är jag just nu i en fas i min process som inte "kräver" så mycket reflektion och därmed inte så mycket skrivande. Kanske orkar jag just nu öppna upp för mycket annat och tappar då delvis fokuset på mig själv, vilket också kan vara en bidragande orsak till min torka... Fast det ser jag som positivt i så fall. Bara att orka kliva utanför sin egen kropps väggar...
Ett annat tydligt positivt tecken fick jag när jag träffade min terapeut i torsdags. Jag gick ca 10 gånger till henne i vintras/våras. Sedan började jag i en grupp och tränade basal kroppskännedom 10 gånger. Gruppen leddes av samma terapeut. Förra veckan sågs vi själva för att stämma av hur jag har det just nu, vad jag tar med mig av mina sessioner, upplevelser och erfarenheter från den här tiden och hur jag vill fortsätta. Vi tittade tillbaka på de samtal vi haft och det som vi dokumenterat på olika sätt.
Första gången vi träffades gjorde jag ett skattningstest över min ångest och ev. depression. Jag skattade högt på ångest med summan 21 och på depression med summan 11. I torsdags när jag gjorde samma skattningstest skattade jag 7 på ångest och endast 1 på depression. Vilket otroligt resultat! Jag har verkligen jobbat som en tokig men hade aldrig vågat tro att det skulle ge så stora och snabba resultat. Det var ju så mörkt, ont och sorgset inuti för så lite sedan och hade varit i så många år... Jag vågar knappt tro på att det ska få fortsätta såhär.
Visst, samma gamla tankar dyker upp i mitt huvud så fort jag vaknar, följer mig under dagen och in i sömnen men de tar inte all min energi längre. Det finns över till lite annat också. Skillnaden idag är att jag känner en tydlig vändning som jag inte känt tidigare i livet. Under alla deprimerade år har jag kämpat och greppat alla strån i väntan och förväntan på den där känslan som ska säga att...NU, är du på rätt väg...NU vänder det, men den har inte riktigt infunnit sig och jag har bara känt mig förvirrad i om jag missat ögonblicket eller gjort fel på något sätt.
Jag vet inte vad som gjort skillnaden. Kanske var jag inte klar, hade inte alla insikter eller det öppna sinnet som behövdes för att kasta mig ur den onda cirkeln förrän nu.
Kanske handlade det om att jag i höstas blev tvungen att sjukskriva mig efter ett par års påtryckningar från min läkare och att jag sedan även "förlorade" min stora kärlek, mina bonusbarn och stod där ensam och utan något av de strån jag klamrat mig hårdast fast vid... Att känna som om man inte har någonting kvar och plötsligt få syn på en liten vit sten på stigen som leder till nästa...och nästa....och nästa vita sten, tills man förstår att de ligger där för att göra det tydligt att jag är på väg mot ett mål och att om jag bara fortsätter kommer många fler små vita stenar leda mig mot mitt välmående. Kärleken, tilliten och tron på mig själv, mina medmänniskor och livet.
Många stenar blir det...
Det är inte så viktigt vad eller varför egentligen...men jag önskar att jag förstod vad som faktiskt har hänt så jag kunde dela ut manualer och kartor till alla som tycker det är mörkt, förvirrande och ensamt därute...