jag vill vara mitt eget träd...

Stadiga, trygga träd. De sätter ner sin fot i myllan och sedan står de där, i vått och torrt, kyla och värme, storm och stiltje. Varför är jag inte mer som ett träd? Jag tycker mycket om träd. Kanske beror det på att jag haft så mycket träd omkring mig under min uppväxt i det småländska skogslandskapet…

Träd har i alla tider haft stor betydelse för hur vi människor mår, både psykologiskt och socialt. Liv och växande, trygghet och kraft symboliseras ofta av träd. De ger skydd mot faror och lä mot vind, de ger skugga och svalka, och där det växer träd hittar du snart vatten. De ger oss möjligheter till så mycket. Virke för att bygga hus, möbler och redskap, pappersmassa så vi kan skriva böcker och utbilda oss, ved så vi kan värma oss och laga mat. Vissa träd ger oss goda frukter att äta, andra gläder oss med sina vackra blomningar. De är livsviktiga för dem som lever på dem och agerar boplats åt andra. Till och med ett dött träd fyller en viktig funktion för många små, små liv.

Ett träd kan vara majestätiskt. Ställer eller lägger jag mig under det och tittar upp, ger det mig ett lugn och en känsla av stor respekt. Respekt för detta ståtliga, tåliga, stadiga liv som så starkt strävar upp mot himlen. Att vara i skogen bland träden gör mig mindre stressad. Då vi i skolan undervisar barn om att ”hitta vilse” får de lära sig att krama ett träd. Det kan få dem, dig och mig att slappna av för en stund och få ordning på tankarna och känslorna som rusar i kroppen när det är kaos.

Träden är mytomspunna och spelar ofta en stor roll i gamla sagor och berättelser. Vi talar om livets träd, släktträd och kunskapens träd. Två bokstäver i ett hjärta inkarvat i trädets bark, kan ge oss en aning om en kärlek för länge sedan.

Träden bär på en historia och jag hissnar när jag stannar upp under trädet och tänker på allt som hunnit hända, alla liv, tankar och känslor som passerat sedan trädet satte ner sin fot just här. Det är minsann inte så lätt att vara stor och duktig alltid, för jag är ju rätt liten ändå...