En cocktail och (av) insikt...

Igår var jag på en helt fantastiskt fest. En av mina vänner, hennes man och deras grannar ordnade ett cocktailparty för att drinka in sommaren. Jag trodde det skulle bli ett småskaligt party men ack så fel jag hade. När vi kom dit hade de satt upp stora orientaliska tält där tyger i alla färger fladdrade för vinden. I tältet var markn täckt med orientaliska mattor, kuddar, låga bord, vattenpipor och ljuslyktor som glimmade i rosa, lila, rött och turkost. Såå mysigt. I trädgården serverade de bubbel och fyra sorters drinkar som var och en av värdarna och värdinnorna kommit på och namngivit. Det var ca 110 personer på festen och det blev ganska snart ett bra ös.

Jag uppskattade verkligen kvällen med härliga människor men det är också ett sådant tillfälle jag blir väldigt trött och snurrig av. Jag tog det lugnt och var inte jättesen hem. Idag har jag bara skrotat runt, tvättat och sprungit en sväng.

En fin bukett jag fick från mamma, pappa, bror med familj och mormor för att jag fått nytt jobb:-)

I morse satt jag och läste igenom en text jag fick av min terapeut i februari. Jag var nog i lite för dåligt skick för att kunna ta till mig den då. "Att ta itu med sin depression" heter den. Idag när jag läste inser jag hur fullständigt solklart hon måste ha sett att det satt en deprimerad person framför henne. Det är som att läsa en checklista för att packa sin väska inför semestern. Det sorgliga jag inser idag, är att jag har varit deprimerad i väldigt många år. Jag har trott att jag haft perioder då jag varit deprimerad men har faktiskt varit det konstant sedan tonåren. Det förstår jag nu och på ett sätt känns det skönt.

Det som gjort att jag inte skrikit högre på hjälp, är troligen att jag lyckats hålla näsan ovanför vattnet och klara mitt jobb. I och med att ingen där har klagat på mig eller på min prestation, har jag tänkt att jag mår inte så dåligt som man ska göra om man är sjuk eller deprimerad, jag ska inte klaga eller kräva en massa när det finns de som har det så svårt att de inte kan klliva ur sängen. Tack vare den lille Jantemannen på min axel, har jag alltså bara närvarat vid en ytterst liten del av mitt liv sedan tonåren, för det är faktiskt så att väldigt mycket finns inte kvar i mitt minne. Jag har förträngt, eller min hjärna har stängt av vissa bitar för att bara hålla kroppen vid liv.

Jag var t ex med min mamma, pappa, bror och svägerska i Paris 1992 för att fira mammas och pappas silverbröllop. Det enda jag minns från den resan är att badrummet på hotellet var jättestort och rosa och att på baksidan av Versailles, fanns en enorm, avlång trädgård som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Vi var där i fem dagar plus att vi bilade fram och tillbaka genom Europa...Borta!

När så stora och speciella händelser bara försvunnit, blir jag mörkrädd av att tänka på alla små saker i vardagen som måste ha gått mig förbi...

Idag är jag dock väldigt tacksam. Jag har en bra bit kvar, men skillnaden jag känner bara sedan mörkret i februari, är enorm. Förut har det mer varit korta pauser i det tunga, mörka men den här gången är det något annat, det är en vändning.

Jag har varit ute på villovägar under många år, inte tagit hand om mig särkilt väl, inte förstått det jag hört inifrån. Det är en lång resa tillbaka till den väg jag vek av ifrån men jag vet vart jag vill, kommunicerar mer och mer med kusken som driver på, tar god hand om hästen som drar, smörjer hjulen på det ekipaget vi färdas i varje kväll och är därmed på rätt väg:-)

Kram och ha en fin vecka!