torsdag 10 oktober 2013

jag vill se färgerna...

...som så många andra ser på hösten. Ibland hinner jag uppleva en liten del av det och kan se det vackra och nästan uppskatta det, men stor del av den här tiden har en benägenhet att bara bli en kamp för att inte tappa allt, för att hålla näsan ovanför vattenytan och att kunna hålla fast vid tron och vetskapen om att det blir bättre, det är inte ett statiskt tillstånd. Det går inte att förklara ens för sig själv hur något som var så självklart för tre veckor sedan kan vara så svårt att föreställa sig idag. Disken i diskmasikinen är ren men har stått kvar i en vecka, har inte fått i en maskin tvätt på två veckor, sova, sova, sova så fort jag lämnar jobbet eller får vara för mig själv. Men...jag har gjort det här förut, jag kommer göra det nu och jag kommer behöva göra det fler gånger i mitt liv. Det är så det ser ut för mig och det får lov att vara okej. Den största utmaningen för mig är att hitta ett fungerande sätt att förhålla sig till det när man är mitt i...

hösten i gråskala

Hur som helst. Jag var på mitt fina BonLott i helgen. Som vanligt blev det en hel del jobb men även njutning i form av bastu och bad i sjön, utflykt till loppisar och kakbuffé på Taxinge slott.

Naturligtvis blev det även lite nya inköp för det som måste tas tag i på huset och i trädgården.

en cafégrupp till verkligt bra pris

fix- och don saker
 
sekatör
 


I trädgården ägnade jag mig åt stenkistan. Jag grävde ju gropen för ett par veckor sedan. Nu har jag åkt runt på småvägarna och samlat sten och börjat fylla. Bra styrketräning vill jag lova. Det blev säkert dryg 1000 kg och det behövs nog ett par tusen till. Stånk! Samtidigt är jag lite nöjd över att klara det mesta själv och njuter av det.

 
Hur jag än gör kan jag inte rotera bilden, så....vänd på datorn:-)

Måndag och tisdag har jag varit på mitt första internat i rektorsprogrammet. Vi var på Häringe slott. Vädret var inget vidare men jag tog några bilder ändå under en promenad i trädgården. Vildvinet hade börjat gå över i rött även om det var mycket oranget kvar. Jag kan verkligen se framför mig hur vackert det skulle ha varit med solljus som strimlade sig genom bladverket men det fick jag inte denna gång. Samtidigt skapade gråheten en miljö som överensstämde ganksa väl med min egen stämning och det var vackert.

 




Till helgen ska hela koloniföreningen ha städdag och jag tror det blir till att röja, räfsa och böka på våra allmäna områden. Jag har iinte varit med någon gång ännu och ser fram emot att träffa några av de andra som bor i närheten av mig. Vi får se vad det ger:-)

I övrigt fortsätter äppelträdet att digna av äpplen och tappa lika många...
 

torsdag 26 september 2013

Hur vet man vad man vill?...

Hur vet man vad man ska göra för att hitta den ultimata energin i livet? De korta stunder av fullständig glädje och energi i min vardag ger mig en indikation om att det skulle kunna kännas så ännu oftare, att jag borde jobba för att hitta det som ger mig precis just det där. Att det ska komma av sig själv utan större ansträngning då man hittat rätt...


I många år har jag funderat fram och tillbaka på det här. Vad är det jag ska göra i livet för att känna lust och glädje i det jag gör större delen av tiden? Nu har jag ett bra jobb som verkligen är en stor utmaning men det är också extremt otacksamt på många sätt och lite för ofta tycker jag att det är mer betungande än energigivande. Jag vill vara pigg och glad och ha krafter till allt roligt också.




Hur mycket jag än vänt och vridit på olika idéer och tankar, vad jag skulle kunna göra riktigt bra ifrån mig och samtidigt ha kul, är det inget som riktigt säger "TJOFF", det där ska jag ägna mig åt!!! i huvudet och hjärtat på mig. Känslan av att man är på väg någonstans men inte riktigt klarar av att bana väg, som att röja i snåren, bli tvungen att röja åt ett håll för att hela snåret är för stort men inte kunna avgöra åt vilket håll jag ska röja för bästa resultat.

Jag tycker ju om att arbeta med människor och kan redan nu stundtals känna mig ensam i mitt chefsskap så jag gissar att jag inte ska göra något på min egen kammare även om det på många sätt känns väldigt lockande. Jag skulle vilja göra något kreativt och aktivt med min kropp (inte tränare) som kan göras både i samarbete med andra och enskilt. Ett jobb som jag kan släppa när jag går hem om det krävs men som uppfyller mig så att jag vill och väljer fortsätta tänka och skapa.

Ja, jag gissar att jag inte är ensam om de här tankarna och det är nog väldigt naivt att vilja ha glädje och energi hela tiden men jag har verkligen på känn att jag inte riktigt är i hamn vad gäller den här biten. Jag undrar vad som komma skall...

söndag 22 september 2013

jag ska måla hela världen...

Jaha, så var det äntligen dags. Dags att få sätta tänderna i BonLott på riktigt. Tidigare ägare har varit så snäll och låtet mig vara där redan innan hon tömt huset för att jag skulle få njuta av de soliga och fina hösthelgerna innan kyla och regn kom. I veckan har hon tömt allt och jag kunde åka dit och börja jobba och långsamt forma Lotten till mitt eget lilla paradis.

Efter besiktningen förra helgen fick vi veta att man var tvungen att gräva en stenkista till vilken dagvattnet skulle gå. Okej, det är bara att gräva... Men en kubik lerjord...Jag har ont precis, precis överallt! Nu är det gropen  i stort sett färdig i alla fall och nu kan jag börja fylla den med sten allt eftersom jag springer på stenarna.

Först på tur, eller egentligen det enda inne i huset att ta tag i, var köket. Här nedan kan ni se hur det såg ut innan ägaren tömt och hur det såg ut då jag målat klart. Nu kan jag börja inreda och göra det riktigt stugaktigt mysigt. Kanske ett besök på någon loppis...


 


En sak har jag gjort klar för mig själv den här helgen. Jag vill aldrig mer måla furupanel. Det är ett evighetsgöra och ändå blev jag inte helt nöjd.

Nästa helg ska jag låta trädgården ta lite mer av min tid. Jag är verkligen nybörjare på den fronten och kommer behöva handböcker för att veta var jag ska börja. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det som ligger framför mig i form av trädgård.




Äpplen har jag så det hänger ner till marken. Igår kom min fina vän H (som bloggar trädgård här), hennes man och deras underbare lille F på överraskningsbesök. F plockade äpplen men en glädje och energi som smittade av sig. Så idag har jag fyllt stora påsar som jag ska ta med till jobbet. Det brukar vara många som vill ha. En och annan paj kan det nog tänkas bli också...

 


Jag är så nöjd och tillfreds just nu. När jag började skriva min blogg var allt kaos och upp och ned i mitt liv både fysiskt, mentalt och känslomässigt. Jag visste att en vändning var på väg och att jag skulle hitta harmoni en dag men jag trodde nog aldrig att jag skulle vara här där jag är idag. Mitt liv är inte perfekt eller fulländat på något sätt men jag är helt och hållet överens med det. Så här ser det ut nu. Om en tid ser det förmodligen ut på ett annat sätt och det kommer jag vara nöjd med då. Jag ska inte stänga några dörrar för något eller någon ny i livet utan att med nyfikenhet ha undersökt vad det har att tillföra.

måndag 9 september 2013

Högsta vinsten på BonLott...

Jag har köpt en lott...en kolonilott. Äntligen har jag min frihet och min lunga utanför staden och lägenheten!


Någonstans är det nog så, född lantis, alltid lantis. Igår när jag överraskade min bästa vän genom att lura med henne till min lilla lott som heter BonLott, njöt jag verkligen av att först se hennes väldigt förvånade min, hennes "vadå, jagfattarintevaddumenarmin" och sedan hennes riktiga och sanna glädje för min skull, glädjetårar som trängde fram och ståpäls på hennes armar. Det var verkligen härligt! Hon är en inbiten trädgårdstoka och vi hade tusen och tusen tankar tillsammans om vad och hur man skulle kunna formge en helt underbar liten trädgård utifrån den relativt fina trädgård som redan är. Hon hade som vanligt kameran i högsta hugg och fotade runt en del. Jag gläds över att kunna få dela även det här med trädgård med henne. Jag är fullständig novis och kommer verkligen behöva hennes hjälp och guidning.


När vi satt där och fikade var hon ivrig att få resa på sig igen och fota lite mer...och lite mer. Själv satt jag och smuttade på kaffet, kisade mot solen, hörde H gå runt och knäppa bilder och korna som råmade på avstånd. Oj, oj, oj, vad jag kände mig hemma. Jag har hittat min plats!

måndag 20 maj 2013

Jag hör till...

Vilken helg vi fick! Sol, gemenskap, glädje, aktivitet och kärlek.

Förra helgen var min familj här och hälsade på. Eller rättare sagt, jag och min bror gjorde en upplevelsehelg för vår mamma och pappa som båda fyller sjuttio, min svägerska som precis fyllt fyrtio, mina syskonbarn, J och oss själva. Under mina vuxna år har vi aldrig gjort någonting tillsammans på det sättet och det var verkligen välbehövligt.

Mamma och pappa hade tänkt bjuda oss ned till spanien men då en olycka var framme fick pengarna gå till ett nytt kök i sommarstugan istället och ärligt talat så är jag faktiskt riktigt glad för det i efterhand. Det hade såklart varit mysigt men vi hade inte umgåtts på det sättet vi gjorde nu.

De kom på torsdagen och då bara mös vi och åt lite gott. På fredag morgon blev det brakfrukost innan vi promenerade hela vägen från Söder till Vasastan. Barnen var glada som små solstrålar och fullständigt uppslukade av alla människor, byggnader och ljud en storstad bjuder på. I det här läget var det bara jag och bror som visste vad som skulle ske under dagen.

Vi började med två timmar på "Fortet" med gemensam problemlösning av olika slag i två lag om fyra och fyra. Underbart att göra en sådan sak i lag med blandade åldrar från 8-70 år! Och tänk vad man klarar av med lite samarbete även om någon har en utsliten höft, gikt i sina tummar eller är för liten för att nå upp!

Solen sken när vi kom ut ganska nöjda med oss själva och lyckliga över att ha kunnat lösa så mycket tillsammans.
Innan nästa aktivitet satte vi oss i solen och åt lunch.

Efter lunch blev det lazerdome. Inget mina föräldrar gjort tidigare kan jag säga... Mamma fattade ingenting och trodde hela tiden att hennes gevär var trasigt men det visade sig bara att hon var konstant skjuten av andra i rummet och aldrig hann "ladda om". Hur som helst så hade vi väldigt roligt. Svetten fullkomligt dröp om oss när vi var klara. Barnen var ganska slaka och fick åka tunnelbana hem med mig och J medan de andra ville se mer av stan.


På kvällen hade jag bokat bord på en underbar Italienare i kvarteret. När vi kom dit fick vi ett fantastiskt mottagande. Barnen fick vackra drinkar i starka färger och marschmallows på toppen. För oss vuxna korkades en flaska skumpa upp till jubilarernas ära. Nu var det jag som inget fattade. Det här hade jag inte beställt... Det visade sig att J haft vägen förbi lite tidigare under dagen och riggat för vår kväll. Maten, personalen och stämningen var fantastisk och det blev verkligen det perfekta avslutet på en dag jag aldrig kommer att glömma.

På lördagen steg vi upp ganska tidigt för att gå in till stan igen. Den här dagen var målet Birka, vikingastaden på Björkö i Mälaren. Mina föräldrar, min bror och min brorson har länge pratat om att de skulle vilja se Birka, så det var bokat och klart. Båtturen genom Mälaren tog nästan två timmar. Väl på Birka, sken solen och vi fick en riktigt bra guidad tur över delar av ön. I övrigt var det kanske inte riktigt vad jag hoppats. Museet var litet och inte så innehållsrikt, restaurangen höll en mindre god kvalité men vi hade en fin dag och lärde oss nog en del ändå.


Vägen hem från båten gick över "det gamla Söder" i Per-Anders Fogelström, Henning, Lotten och Tummens fotspår. Jag gick en vandring för några år sedan då jag läst böckerna som börjar med "Mina drömmars stad" och blev så otroligt berörd. Jag kom ihåg turen, läste på om de olika byggnaderna som kunde kopplas till författaren eller karaktärerna i böckerna och fick agera guide en stund. Det var uppskattat, fr a av mina föräldrar och min bror som även de sträckläst Fogelströmsviten mer än en gång. Vilka kulturskatter det finns i vårt land!

Kvällen avslutades med grillning av diverse olika korvar i trädgården. Låter inte märkvärdigt men även den måltiden blev det perfekta avslutet på en hel utedag och ett fint avslut på vår upplevelsehelg. På söndagen hela familjen hemåt. J och jag tog vår söndagsvandring på två mil. Vi går i terräng för att träna inför sommaren då vi tänk oss en fjällvandring och en topptur på Kebenekaise. Gissa om jag somnade gott?!!!


Jag är så tacksam att ha fått ha de här dagarna med min familj och ha fått uppleva en gemenskap och en trivsel som jag faktiskt inte riktigt känt på väldigt länge...

måndag 11 mars 2013

ha koll för att släppa kontrollen...

Undrar just hur mycket av min tid som går till att känna efter och fundera över hur allt ska bli, om det ska funka, hur andra funkar, tänker och hur en relation ska bli varaktig och välfungerande... En enda sak är jag säker på...ALLDELES FÖR MYCKET AV MIN TID!!! Ändå har det blivit bättre. För även om det fortfarande upptar alltför mycket av min tid, så står jag ut bättre. Oron och funderingarna får mig inte att må lika dåligt och jag kan med ansträngning motstå impulserna att fråga, kolla och försäkra mig om hur det egentligen står till på ett något bättre sätt idag men oj, vad jag får jobba för det. Det handlar liksom om att ha kontroll på sig själv för att släppa på kontrollen...PUST!


Hur länge ska man låta sig vara i något som gör en osäker på vad man själv vill och känner? Måste det vara dåligt eller fel bara för att de känslorna kommer eller kan de lika gärna stå för rädslan att bli ensam och vara ett försvar för att det gör mindre ont om jag gör ett val att lämna än att bli lämnad? Ett virrvarr. Jag tänker dock fortsätta jobba mycket och målmedvetet för att en dag känna att jag tar tillvara på min tid på det sätt jag anser det bäst, roligast och mest givande för mig, kärleken, människor omkring mig och för glädjen i livet. Jag vet att det går, jag är ju faktiskt på god väg!

söndag 10 mars 2013

Den som spar hon har en julklapp kvar...

Jag fick en intensivkurs i silversmide av J i julklapp. Vi skulle gå tillsammans och det har vi gjort i helgen. Åh, vad det har varit roligt! Jag tror jag blir tvungen att bygga smedja här hemma. Så häftigt att sätta sig och såga ut en sned och smutsig bit ur en platta och sedan kunna forma den till ett blänkande, vackert och personligt smycke.




Visst, det blev ett par bakslag på vägen och en och annan svordom slank nog ut ur mungipan på de flesta av oss men stämningen var glad och enormt kreativ.



Det var också fantastiskt kul att göra en sådan här sak tillsammans med J. Att dela upplevelsen, erfarenheterna och möjligheterna att hjälpa, tipsa och peppa varandra men ändå helt gå in i sin egen lilla silverbubbla... Nice!