söndag 18 november 2012

mörker, tvång, sömn och trevligheter...

Hej vänner!

Det är en mörk dag idag. Mina fönsterlampor har varit tända sedan jag steg upp och det har behövts. Inte min favorittid på året kan jag säga. Jag vill inte stiga upp, vill lägga mig i sängen så fort jag kommer innanför dörren här hemma och hittar inte energi till något utan allt går ut på att "tvinga" mig själv att göra det mest nödvändiga och att se till att träffa någon annan än mina kollegor.

Trots att jag den här helgen spenderat störsa delen av min tid sovandes, har jag "tvingat" mig till en hel del, vilket självklart varit hur trevligt som helst när jag väl tagit mig ut.

I fredags åt jag middag med en av mina fina vänner med familj. Vi kan verkligen konsten att prata iväg många timmar på väldigt kort tid. Älskar den där speciella samhörigheten som uppstår när vi två blir sittande efter maten, resten av familjen försvinner in till tv:n. Ljudet från något program, doften av nypoppade popcorn som barnen sitter och smaskar på och sedan vi, som plockar upp trådarna från senast och bara fortsätter.

Igår var jag duktig och tog mig ut på en liten springtur för första gången på evigheter. Jag har under flera år varit så duktig på att hålla träningen igång men under hösten med mitt nya jobb och dalande energinivå, helt tappat bort den. Det var så skönt att komma ut även om jag flåsade förfärligt efter bara en liten bit. Vill verkligen hitta ett sätt att hålla träningslusten vid liv för den påverkar allmäntillståndet i högsta grad.

Efter ytterligare några timmars sömn, åkte jag, en kollega och hennes vän in till stan och åt en riktigt god middag. Satt och pratade ett par timmar för att sedan åka hem och stupa i säng igen.

Idag har jag träffat mina "systrar". S och H bodde granne med mig på den småländska landsbygden under hela min uppväxt. De två är systrar på riktigt men vi hängde alltid ihop. Vi var förlorade i Anne på Grönkulla och i Jane Austens värld och lekte fina damer, fattiga flickor, bal på slottet med en inlevelse som gjorde det svårt att veta vad som var vad emellanåt.

Vi har format varandra under många år. Idag hörs vi inte så ofta men när det händer, konstaterar vi att vi läser samma böcker, ser samma serier och filmer, drömmer om liknande resor och ser på mycket i samhället utifrån "vårt" gemensamma perspektiv.

Den här helgen var de i stan. Det fanns ett fullständigt givet mål för vårt möte. Hallwylska muséet och utställningen med kläder från "Downton Abbey". Underbart! Vi har varit på muséet tillsammans förut. Den här gången gick vi direkt upp i våningen och runt i de olika rummen där de ställt ut vackra aftonklänningar, vardagsdresser, eftermiddagsklädsel och tjänstefolkskläder från den fantastiska serien som går på tv för tredje säsongen.


För er som är lika sålda på serien som jag är, kan jag berätta att utställningen finns kvar till den 6 januari. Jag hade hoppats på att den skulle varit något större men den är väl värd ett besök. Vissa av kläderna är totala nyproduktioner och ser förhållandevis "platta" ut om man jämför med hur de upplevs på tv. Vissa av dem är sydda av gamla tyger och spetsar och jag skulle aldrig kunnat se att de var sydda idag. Några av klänningarna har använts i andra produktioner, vilket också är lite roligt. För riktiga nördar, ska det visst finnas någon hemsida där man kan hitta kläder från olika filmatiseringar och se i vilka olika filmer/serier de använts och vem som har burit dem, designat dem etc. Jisses, där är jag inte ännu!

Önskar er en fin start på veckan!

söndag 11 november 2012

En rond med mig själv som motståndare = tuff match...

För närvarande går jag en av många ronder i en boxningsmatch med mig själv. Egentligen är det nog mer av en brottningsmatch där mitt sunda, starka, bekräftande jag ibland har övertaget men som emellanåt brottas ned och trycks med näsan mot mattan av mitt osunda, gäckande och kritiska jag.

Idag skriver jag om den del av mig som jag aldrig velat erkänna och som jag skäms förfärligt mycket över. Jag är människa och för det mesta en bra, klok, kärleksfull sådan och emellanåt en riktigt otrevlig, opålitlig och nedvärderande sådan (och då främst mot mig själv). Nu ska jag ställa den här läskiga typen i ljuset så att hon aldrig kan gömma sig för mig igen. Skulle hon försöka, spelar det förhoppningsvis ingen roll, eftersom jag sett henne förut, vet vad hon går för och hur jag ska avväpna henne.

Mycket i mitt mående blev så påtagligt mycket bättre under våren och i somras mådde jag så bra att jag trodde jag höll på att bli euforisk. Självklart går allt upp och ned men under senare tid har jag förstått att det är som jag har befarat men inte velat tro. Jag har ett destruktivt livstema som väcks till liv då jag går in i en relation. Inte med en gång men när den faktiskt börjar betyda något på riktigt.

Som de flesta andra, vill jag inget hellre än att dela mitt liv, allt roligt, sorgligt, jobbigt och fascinerande med den som lyser upp min tillvaro. Den specielle man som jag inte vill ändra på och som inte vill ändra på mig. Den man jag blir varm av att bara sitta och titta eller lyssna på. Den man som jag kan sitta bredvid en riktigt tråkig, dryg och usel dag, utan att känna en oro över att något är fel.

Problemet är det att jag  efter en tid blir väldigt otrygg, känner mig otillräcklig, övertygad om att han ska tröttna och jag börjar misstro honom. Jag ser klara tecken på att han inte är intresserad av mig på riktigt och att han förmodligen kommer att ha någon annan på gång snart om han inte redan har det. Jag blir då någon jag inte vill vara. Jag vill ha koll, jag kan bli väldigt avståndstagande och kall, jag kan bli tvärtom och upplevas klängig, allt beroende på hur medvetet jag orkar hålla emot och styra mina impulser.

Det är ett mönster, jag ser det tydligt, även om det inte varit obefogat alla gånger... Men, det lär inte heller ha varit befogat varje gång och det har jag börjat inse. Jag fullständigt föraktar den här sidan av mig själv och vill inget hellre än fungera på annat sätt men det verkar sitta djupare rotat än jag kan förstå till fullo eller påverka.

Jag ska lyckas vända det här!!! Nu när jag kände mitt "Livstema", som kategoriseras som otrygg ambivalent, kicka igång igen, blev jag både rädd och ledsen. Jag försökte redan i våras komma åt de här bitarna men då var jag inte i en relation och då fanns det inget som drog igång just de här automatiska tankarna och känslorna. Men tro mig....Det har de nu!
Så för ett par veckor sedan ringde jag den samtalskontakt jag hade i våras om som varit så bra för mig och berättade att det är NU jag behöver prata och reda i saken. Det är NU jag har blivit sådär knäpp och hopplöst orolig igen. Ingen energi går åt något annat håll.

Jag har förhoppningar om att det ska gå att vända men jag vet att det kommer bli mer än svårt och jag är helt övertygad om att både han, hon  (teraputen) och alla andra har ledsnat på mig innan dess. Ska ändå försöka tänka som så att hur det än blir med min relation så vill jag i alla fall har gjort vad jag kan för att ge det en chans att bli bra och skulle det gå det åt skogen, har jag i alla fall övat medvetet för det jag i längden tror är det rätta.

söndag 4 november 2012

Min höst- en resa i både tid och rum...

Hej vänner!

Vad händer med tiden? Min sensommar och höst har rusat fram, varit rolig, stressig, läskig, oroande, skrämmande, smärtsam, kärleksfull, utvecklande och allt på en gång. Inte undra på att man känner sig lite smått snurrig...

Jag berättade för länge sedan om att jag skulle ut på en resa till USA. Nu har jag varit där och det var verkligen en välbehövlig och välkommen paus i jobbstressen.

Vi åkte den 19 oktober och kom hem den 29:e. Jag tycker vi hann med massor under de dagar vi var iväg. I New York var vi på musikal, "Spiderman", åt avsmakningsmeny p Akvavit, joggade i Central Park, var uppe i Empire state building, åkte båt på Hudsonfloden, traskade i SOHO, Chinatown och en massa andra stadsdelar, shoppade som galningar, åt frukost i sängen, kollade de nya skraporna vid Ground Zero och mycket mer.






Det som slog mig var att allt inte var så storslaget i New York som jag väntat mig. Gatorna var smalare och trängre än jag trott, skyskraporna kändes inte riktigt lika överväldigande höga som jag föreställt mig och människorna var inte lika överdrivet trevliga och tillmötesgående som jag trott. Ganska  skönt faktiskt!



Den 23:e tog vi flyget till Florida och Fort Myers. Där hade vi en bil som stod och väntade. Det var underbart med värmen och att få "cabba ner" första gången. Tyvärr visade sig solen inte så mycket som vi hoppats på men det var varmt och vi fick anledning att hitta på en massa saker som vi kanske inte gjort annars.


Bl a åkte vi till en enorm nöjespark i Tampa där de inriktat sig på berg- och dalbanor. Jag älskar berg- och dalbanor. Den mest fantastiska var "Cheetah hunt" som var mer explosiv än något jag upplevt. De ökade farten enormt i uppförsbackarna och släppte helt efter när man kom upp på ett krön, vilket gjorde att magen fullständigt vändes upp och ned. Sedan fanns där en som hette "Sheikra". I den trodde jag min sista stund var kommen och J kom ner med ett nervvrak som skakade och huttrade i en halvtimma. Men...vraket morskade upp sig och innan dagen var slut hade hon åkt den två gånger till.

Vi åkte ner till Everglades och gav oss ut på fotojakt på alligatorer. Det var riktigt lyckat och vi såg nog ca 6-8 stycken i olika storlekar och åldrar. Fascinerande!


Även i Fort Myers blev det en del shopping. Det fanns ett fantastiskt outlet i närheten av lägenheten vi lånade och ett par Lewisjeans kostade drygt 200 kr. Allt var nedsatt med 50-70% och vi var båda ca 0,5 kg under gränsen för vad våra väskor fick väga när vi åkte hem.

Näst sista dagen tog vi bilen över till Miami. Vi kom fram på eftermiddagen och fick en härlig kväll i staden och på stranden. Sista dagen solade vi och badade på Miami Beach en kort stund. Det blåste rejält och man fick egentligen inte bada men...vi var faktiskt tvungna. Jag var bara ute ett par meter och fick jobba stenhårt för att ta mig ur undervattensströmmarna då jag gick upp. Riktigt obehagligt. Dock inga hajar i sikte. Vi hörde att flyg ställts in mellan USA och Sverige och blev lite oroliga. Med tanke på att jag fastnade i Nepal då askmolnet bredde ut sig 2010, var jag nära att säga att det var min vanliga tur att fastna i naturkatastrofer och nu var det Sandys fel. Den här gången gick det dock vägen och vi fick en lugn, stadig och rolig hemresa.

Jag är så glad över min resa, mina upplevelser och mitt fina resesällskap och så oändligt tacksam gentemot J som gav mig den här fantastiska upplevelsen i 40-årspresent. Hur kan man någonsin tacka för något sådant?!