Längtan efter barn och kärlek...

Ofrivilligt barnlösa är något som jag vet att så många är... Det är inte självklart att man är två och ofrivilligt barnlös. Singlar vill också ha en familj och längtar lika starkt efter barn som de som lever i parrelationer. Jag vet för jag har själv, så långt jag kan minnas, längtat efter den dag då jag skulle ha min egen familj, egna barn och få lägga all min kärlek där.

När jag träffade en man som redan varit gift och hade två barn på 9 och 11 år, såg jag inte det som något hinder. Den bästa av världar. Två fina bonusbarn, en fantastisk man och förhoppningsvis ett eget barn också. När jag frågade om han kunde tänka sig fler barn, sa han att han behövde tänka igenom det. Det var ju inte så konstigt, bara ansvarsfullt och moget. Efter 8 månader i himmelriket, för vi hade det verkligen helt fantastiskt ihop, frågade jag igen. Han hade fortfarande inget svar, kunde inte säga ja eller nej. Jag förklarade för honom hur viktigt det var för mig att veta. Inte för att jag absolut var tvungen att ha egna biologiska barn, utan för att mentalt kunna ställa in mig på hur mitt liv tillsammans med honom skulle se ut. Jag sa då att om han inte kunde ge mig ett svar, fanns ju risken att jag vaknade en dag och kände att jag ville ha barn. Om han då inte tagit ställning och delgivit mig den, skulle jag räkna kallt med att han ställde upp på det. När han hörde detta var det som om någon öppnat en avgrund under honom. Han blev helt tom, tyst och sa inget mer den kvällen. Han sa inget nästa morgon och när jag kom hem var han borta. Efter en vecka sågs vi eftersom jag hade saker hos honom att hämta. Jag var förtvivlad och förstod inte hur det kunde slå så hårt. Jag ville ju bara ha ett ja eller nej för att kunna ställa in mig på något mentalt. Men han valde att ta det som ett ultimatum. Allt han sa var att han inte längre trodde på oss.

Jag var så vansinnigt förälskad i den här mannen och kände starkt att det här skulle ta tid att komma över. Kanske så lång tid att när jag väl skulle kunna släppa in en annan man, kunde tiden för att bli gravid mycket väl kunna vara förbi. Efter långt och noggrant övervägande och bollande med vänner och familj tog jag en dag ett beslut. Det föll på plats när jag vandrade nere i Himalaya. På närmare 5000 m höjd bestämde jag mig. Jag ska åka till Danmark, inseminera och få mitt barn. Då har jag gjort vad jag kan för att ha någon att älska livet ut. En man kan komma senare, men det här med barn är väldigt tidsbegränsat.



Hemma igen, drog det igång med undersökningar, journalifyllningar och kontakt med Storkkliniken i Köpenhamn. De är fantastiska och man blir bemött med en värme och omtanke som stärker in i själen. De vet vad det här handlar om. I Sverige är inseminationen ännu inte tillåten, vilket kan göra det lite svårt att hitta gynekologer som vill hjälpa till med äggstimulerande hormoner etc men ge inte upp, de finns! Om du har funderingar kring detta ska du inte tveka att kontakta Storkkliniken. Gå in på deras hemsida för mer information och kontaktuppgifter. Den finns att läsa även på svenska.




Första gången jag åkte dit var i juli 2010. Jag åkte själv och kände mig ensam, spänd och ganska rädd. Den gången blev det inget. Nästa gång hade jag med mig min fina vän. Då blev jag gravid men fick ett tidigt missfall. Drygt ett år senare hade jag varit där 6 gånger, två graviditeter, ett missfall och en abort då fostret slutat utvecklas. Under den här tiden, kom mannen i mitt liv tillbaka. Han tyckte han handlat fel då han lämnat utan ord. Han kunde nu säga att han inte ville ha barn. Jag berättade vad jag dragit igång. Han funderade och sa att han ville vara med mig ändå. Vi skulle säkert klara relationen även om jag skaffade barn på eget håll. Jag ville så gärna kunna tro på det här och gjorde ett försök. Men under höstens gång blev mitt inre ett kaos. Jag sov inte, fick ångestattacker och tappade i vikt. Jag fick inte ihop hur han kunde säga nej till biologiskt barn men ändå tro på oss och vår relation om jag skaffade barn i Danmark. Då skulle han ju stå där med en papparoll i alla fall... Det blev för mycket och jag kände mig nödd att göra min Danmarksresa klar för att veta hur jag ville ha det. Alltså bröt vi upp igen med syftet att jag skulle ha fokus på mig och mitt projekt och i förhoppning om att vi skulle hitta tillbaka till varandra senare.


Så gick vårvintern, våren och en del av sommaren 2011. Jag åkte till Köpenhamn ett antal gånger till. När jag blev gravid sommaren 2011, visste jag inte vad jag skulle tro. Jag hade då börjat tvivla på att jag verkligen ville fortsätta med fler inseminationsförsök. Det hade varit både mentalt och fysiskt påfrestande. Ett liv i tvåveckorsintervaller mellan ägglossning och menstruation eller positivt besked. En stress att utan förvarning behöva sjukanmäla sig på jobbet och lämna sina kollegor att oförberett göra en bra dag med ytterligare 25 barn eftersom jag inte ville berätta för alla vad jag höll på med. Mycket tankar på mannen jag fortfarande älskade och mycket hormoner i omlopp.Vi hade börjat höras lite mer frekvent och ville ses. Så märkligt att just då bli gravid, precis som året innan... När jag efter några veckor fick veta att fostret slutat växa, kände jag hur all lust och ork till mer hormoner och besök i Köpenhamn försvann. Dessutom hade jag tagit varenda öre av mina besparingar och det visade noll på alla konton. En ny insikt föll på plats. Jag vill inte fortsätta och jag vill inte bli ensam mamma. Skönt att äntligen bli klar över något även om utkomsten inte blev den jag förutsatt mig!

Fortfarande hade jag svårt att tänka mig ett liv utan honom, mannen i mitt liv. Vi hade nu träffats och kemin var lika stark och sprakande som tidigare. Jag pratade med honom och frågade honom hur han såg på oss om jag lade barnfrågan bakom mig som utgångspunkt. Svaret blev att han då ville satsa fullt ut. Vi började planera för att flytta ihop och köpa hus. Hans barn var överlyckliga. Så småningom skulle vi gifta oss också. Han kunde äntligen säga att han älskade mig!

Frågan är om han någonsin gjorde det eller någonsin kommer att kunna älska. Alldeles nyligt har jag fått acceptera att han inte längre kan säga de orden till mig. Trots att jag gjort hela den här resan som tagit många år, lagt "barnbiten" bakom mig, i slutändan kommit fram till att han var det viktigaste för mig, varade alltså inte kärleken... Det gör så fruktansvärt ont! Ändå är jag oändligt tacksam att ha blivit på det klara med att med eller utan honom, vill jag inte bli ensam mamma. Den biten är klar, så i vetskap om det förstår jag att jag måste och förutsätter mig att släppa taget om honom och gå vidare.

2 kommentarer:

mindfulnessmamman sa...

Vilken vacker bitterljuv berättelse om en stor del av ditt liv. Det som slår mig är att du genom allt detta stått sann mot dig själv hela vägen. Även om utfallet och de olika bitarna tog olika vändningar. Du är en fantastisk kvinna och människa.

Jag grips av en stark önskan att dela mina fyra barn med dig :-). För att du också ska få uppleva det jag upplever. Men jag tror att du har ett bra liv ändå, med den styrka du har inom dig. Du är nog viktig för många människor. Har en annan roll att fylla.

Stora, varma kramar från Hanna

Anonym sa...

Å jeg kjenner med deg...
Du har skrevet veldig godt og interessant om en situasjon og opplevelser som mange kvinner kjenner seg igjen i. Kvinnen er bevisst at den biologiske klokken tikker og går mot hennes siste fruktbare år, for hver måned påminnes hun, mens mange menn bare vil leke og leve bekymringsløst og egoistisk uten større forpliktelser.

Mitt ultimatum tok den andre veien, etter mange mange år. Alldeles ikke den beste eller eneste mannen på jord, men ok... og jeg fikk barna som jeg ønsket meg ; )

Jeg tror nok det kan bli mye slit å være helt alene mamma med ansvar for ett eller flere barn. Men også gleder. En bekjent, har forresten fortalt at mammaen var 50 år da vedkommende ble født, helt naturlig og friskt!

Lykke til videre! Men etter min oppfatning, må det vel finnes mer empatisk utstyrte menn enn dem vi to har møtt?