onsdag 27 juni 2012

jag följer de vita stenarna på min stig...

Hörni, vet inte varför jag får så här långa perioder med total skrivtorka... Loggar in och öppnar ett nytt inlägg varje kväll men stänger ner ett tomt en stund senare. Jag vill så gärna hålla mitt skrivande, den reflektion/ickereflektion jag gör i det och bloggen igång men det kommer liksom inte till mig.
Kanske är jag just nu i en fas i min process som inte "kräver" så mycket reflektion och därmed inte så mycket skrivande. Kanske orkar jag just nu öppna upp för mycket annat och tappar då delvis fokuset på mig själv, vilket också kan vara en bidragande orsak till min torka... Fast det ser jag som positivt i så fall. Bara att orka kliva utanför sin egen kropps väggar...

Ett annat tydligt positivt tecken fick jag när jag träffade min terapeut i torsdags. Jag gick ca 10 gånger till henne i vintras/våras. Sedan började jag i en grupp och tränade basal kroppskännedom 10 gånger. Gruppen leddes av samma terapeut. Förra veckan sågs vi själva för att stämma av hur jag har det just nu, vad jag tar med mig av mina sessioner, upplevelser och erfarenheter från den här tiden och hur jag vill fortsätta. Vi tittade tillbaka på de samtal vi haft och det som vi dokumenterat på olika sätt.

Första gången vi träffades gjorde jag ett skattningstest över min ångest och ev. depression. Jag skattade högt på ångest med summan 21 och på depression med summan 11. I torsdags när jag gjorde samma skattningstest skattade jag 7 på ångest och endast 1 på depression. Vilket otroligt resultat! Jag har verkligen jobbat som en tokig men hade aldrig vågat tro att det skulle ge så stora och snabba resultat. Det var ju så mörkt, ont och sorgset inuti för så lite sedan och hade varit i så många år... Jag vågar knappt tro på att det ska få fortsätta såhär.

Visst, samma gamla tankar dyker upp i mitt huvud så fort jag vaknar, följer mig under dagen och in i sömnen men de tar inte all min energi längre. Det finns över till lite annat också. Skillnaden idag är att jag känner en tydlig vändning som jag inte känt tidigare i livet. Under alla deprimerade år har jag kämpat och greppat alla strån i väntan och förväntan på den där känslan som ska säga att...NU, är du på rätt väg...NU vänder det, men den har inte riktigt infunnit sig och jag har bara känt mig förvirrad i om jag missat ögonblicket eller gjort fel på något sätt.

Jag vet inte vad som gjort skillnaden. Kanske var jag inte klar, hade inte alla insikter eller det öppna sinnet som behövdes för att kasta mig ur den onda cirkeln förrän nu.
Kanske handlade det om att jag i höstas blev tvungen att sjukskriva mig efter ett par års påtryckningar från min läkare och att jag sedan även "förlorade" min stora kärlek, mina bonusbarn och stod där ensam och utan något av de strån jag klamrat mig hårdast fast vid...  Att känna som om man inte har någonting kvar och plötsligt få syn på en liten vit sten på stigen som leder till nästa...och nästa....och nästa vita sten, tills man förstår att de ligger där för att göra det tydligt att jag är på väg mot ett mål och att om jag bara fortsätter kommer många fler små vita stenar leda mig mot mitt välmående. Kärleken, tilliten och tron på mig själv, mina medmänniskor och livet.

Många stenar blir det...


Det är inte så viktigt vad eller varför egentligen...men jag önskar att jag förstod vad som faktiskt har hänt så jag kunde dela ut manualer och kartor till alla som tycker det är mörkt, förvirrande och ensamt därute...

onsdag 20 juni 2012

Idag är det sommar...och dags att fira!

Vilken härlig dag vi har haft idag, jag och Hélena! Det kändes verkligen som första dagen på den riktigt riktiga sommaren.

Jag var bara ett par timmar på jobbet i förmiddags och åkte sedan in för att möta upp H som varit och gjort sig så fin i håret. Vi började med sushilunch och pladder. Sedan blev det shopping.

Knack, knack, vem där?

En Hattifnatt!!!


Idag hade vi båda ett fantastiskt shoppingflow:-) Jag skulle ju egentligen inte men det skulle minsann H...och hon gjorde det dessutom. Jisses, så mycket kläder och så många kassar hon hade i händerna vid dagens slut. Vi fick några riktigt roliga, sköna och mysiga timmar med shopping och kaffepaus.


Sedan skulle vi skiljas åt. Jag skulle på massage och H skulle fortsätta sin runda på stan. Men vi kände oss inte klara med varandra och blev helt enkelt tvugna att stämma träff igen lite senare. Så gick vi åt olika håll en stund.
Jag gick på massage. En 90 min lång massage som var helt gudomligt skön. När vi sågs igen hade H ytterligare ett par kassar att bära på.


Vi avslutade dagen på en uteservering med varsitt glas champagne. Satt där, skålade för sommar, semester, fantastisk vänskap och att vi är precis just här och just nu...

torsdag 14 juni 2012

Smart eller vis?...

"Om snöret inte håller utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre"

Nalle Puh-A.A. Milne




Jag tror citatet vill uppmana oss att inte ge upp. Vi ska fortsätta tills vi klarar det vi förutsatt oss på något sätt. Använder man ett snöre och det går av så är det bara att ta ett annat snöre och försöka igen. Snöret kanske inte ser likadant ut. Kanske är det lite kortare så du inte tar dig hela vägen på en gång men i alla fall en bit på väg. Kanske är det ett ännu längre snöre så du kan komma betydligt längre än du först sett framför dig...

Den som ger upp helt vid motgång kommer inte komma lika långt i livet som de som fortsätter trots motgång. Antingen så klarar man av hindret och fortsätter mot sitt mål samtidigt som man tar man lärdom av det som gått fel så man lättare klarar av andra motgångar. Det här är inte alltid lätt eller självklart och tar ibland betydligt mer kraft och tid än man trott. Einstein sa att "en smart person löser problemen och en vis person undviker dem". Jag vill gärna vara smart...



tisdag 12 juni 2012

Verkan av en stämning...

Senaste tiden har jag varit väldigt trött och kunnat sova till långt in på dagen om jag haft möjlighet. Jag som alltid varit så morgonpigg... Idag vaknade jag dock med gryningen och kände mig "färdigsoven". Jag tog verkligen vara på timmarna och började dagen med en halvtimmes guidad meditation. Det har jag inte gjort tidigare men upptäckte att morgonen antagligen är den stunden på dagen min kropp klarar av att hitta ron i nuläget.

Efter en morgondusch, lagade jag en bra frukost med stekt ägg på mackan, yoghurt med honung, nötter och färska hallon...Mums!



Det var både stressigt och frustrerande på jobbet under dagen men när jag gick hem var jag otroligt nöjd med de resultat vi åstadkommit. Vi var på vår nya skola och presenterade nya scheman och tankar kring dessa. Personalen suktar efter struktur men är naturligtvis ändå både avvaktande och småskeptiska när vi dundrar in och gör om mer än det vi låter vara som tidigare... Mötet kändes trots detta mycket positivt och jag hoppas och tror att de ändå kände att vi kunde lyssna in och möta dem i delar av de tankar som framkom. Vi (jag och min chef) kunde bara titta på varandra och le i en känsla av härlig kommunikation och framgång då vi satte oss i bilen igen.

Efter jobbet cyklade jag till centrum och köpte nio glassogram (som kan inlösas mot en glass under sommaren) och nio böcker med tankenötter och annat klureri. Dem ska jag ge till mina underbara arbetslagskamrater i morgon kväll då vi ska ut och äta middag. Det ser jag fram emot. Vi trivs så bra tillsammans, att ett sommarlov nästan känns lite jobbigt.

Att emellanåt få vakna och starta dagen i en pigg och glad stämning från start, ger fantastiska möjligheter att avsluta den minst lika bra...

söndag 10 juni 2012

En cocktail och (av) insikt...

Igår var jag på en helt fantastiskt fest. En av mina vänner, hennes man och deras grannar ordnade ett cocktailparty för att drinka in sommaren. Jag trodde det skulle bli ett småskaligt party men ack så fel jag hade. När vi kom dit hade de satt upp stora orientaliska tält där tyger i alla färger fladdrade för vinden. I tältet var markn täckt med orientaliska mattor, kuddar, låga bord, vattenpipor och ljuslyktor som glimmade i rosa, lila, rött och turkost. Såå mysigt. I trädgården serverade de bubbel och fyra sorters drinkar som var och en av värdarna och värdinnorna kommit på och namngivit. Det var ca 110 personer på festen och det blev ganska snart ett bra ös.

Jag uppskattade verkligen kvällen med härliga människor men det är också ett sådant tillfälle jag blir väldigt trött och snurrig av. Jag tog det lugnt och var inte jättesen hem. Idag har jag bara skrotat runt, tvättat och sprungit en sväng.


En fin bukett jag fick från mamma, pappa, bror med familj och mormor för att jag fått nytt jobb:-)

I morse satt jag och läste igenom en text jag fick av min terapeut i februari. Jag var nog i lite för dåligt skick för att kunna ta till mig den då. "Att ta itu med sin depression" heter den. Idag när jag läste inser jag hur fullständigt solklart hon måste ha sett att det satt en deprimerad person framför henne. Det är som att läsa en checklista för att packa sin väska inför semestern. Det sorgliga jag inser idag, är att jag har varit deprimerad i väldigt många år. Jag har trott att jag haft perioder då jag varit deprimerad men har faktiskt varit det konstant sedan tonåren. Det förstår jag nu och på ett sätt känns det skönt.

Det som gjort att jag inte skrikit högre på hjälp, är troligen att jag lyckats hålla näsan ovanför vattnet och klara mitt jobb. I och med att ingen där har klagat på mig eller på min prestation, har jag tänkt att jag mår inte så dåligt som man ska göra om man är sjuk eller deprimerad, jag ska inte klaga eller kräva en massa när det finns de som har det så svårt att de inte kan klliva ur sängen. Tack vare den lille Jantemannen på min axel, har jag alltså bara närvarat vid en ytterst liten del av mitt liv sedan tonåren, för det är faktiskt så att väldigt mycket finns inte kvar i mitt minne. Jag har förträngt, eller min hjärna har stängt av vissa bitar för att bara hålla kroppen vid liv.

Jag var t ex med min mamma, pappa, bror och svägerska i Paris 1992 för att fira mammas och pappas silverbröllop. Det enda jag minns från den resan är att badrummet på hotellet var jättestort och rosa och att på baksidan av Versailles, fanns en enorm, avlång trädgård som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Vi var där i fem dagar plus att vi bilade fram och tillbaka genom Europa...Borta!

När så stora och speciella händelser bara försvunnit, blir jag mörkrädd av att tänka på alla små saker i vardagen som måste ha gått mig förbi...

Idag är jag dock väldigt tacksam. Jag har en bra bit kvar, men skillnaden jag känner bara sedan mörkret i februari, är enorm. Förut har det mer varit korta pauser i det tunga, mörka men den här gången är det något annat, det är en vändning.

Jag har varit ute på villovägar under många år, inte tagit hand om mig särkilt väl, inte förstått det jag hört inifrån. Det är en lång resa tillbaka till den väg jag vek av ifrån men jag vet vart jag vill, kommunicerar mer och mer med kusken som driver på, tar god hand om hästen som drar, smörjer hjulen på det ekipaget vi färdas i varje kväll och är därmed på rätt väg:-)

Kram och ha en fin vecka!

onsdag 6 juni 2012

Ur olika perspektiv...

Idag har det blivit lite jobb hemifrån. Det gör mig ingenting egentligen. Just nu känns det nytt och lite spännande.

Kunde inte låta bli att reflektera över hur olika folk möter oss i vardagen. Jag har pratat med ett par olika vänner under dagen. När jag sa till den ena (som jag hade tänkt hälsa på idag) att jag satt och jobbade och att jag vill visa framfötterna nu i början (även om jag inte tänker skylta med att jag jobbar på en ledig dag för min chef), så sa hon: Ja visst, det klart att man vill. Bättre då att du stannar hemma och tar tag i det, än att du åker iväg och känner dig stressad över tanken på vad du "borde" göra. Den andra sa: Tänk nu på, att om du håller på sådär, lastar de snart 80 timmars arbete i knät på dig per vecka istället för 40!

Ja...Vad säger man? Vi har olika syn på saker och ting helt enkelt. Visst är det bra med balans och sund fördelning mellan arbete och återhämtning men det som egentligen betyder något, är väl att JAG KAN SÄGA NEJ när det inte känns ok eller känns för mycket?! Det är oss själva vi ska gå till.


Efter några timmars jobb, tittade solen fram mellan molnen. Jag tog en tur ut i trädgården för att andas och skänka alla mina sinnen en energiboost. Även en trädgård i ett lägenhetsområde är prunkande härlig såhär års.

Dags att fira nationaldagen. Jag går banne mig till ica och köper en glass!

Ha en fin kväll!

måndag 4 juni 2012

Tid, tillit, tålamod...

Nu tycker jag det har regnat tillräckligt för en tid framöver. Tanken var att vi skulle ha vår årsstämma ute i trädgården ikväll men...där fick vi snabbt tänka om och försöka tränga ihop oss i den lilla källarlokalen. Finns det hjärterum, finns det stjärterum!

Hela helgen har det regnat och då menar jag verkligen REGNAT! I lördags var det kallare än vad det var på julafton. Ganska snurrigt.

Igår skulle jag på en liten fikadejt. Det finns några söta väninnor som gör allt för att sparka ut mig ur boet... Jag har inte gått och längtat efter det precis, eftersom jag inte alls känner att jag är "där" ännu, samtidigt som jag till viss del måste sparka lite på mig själv för att åtminstone lyfta blicken en smula och se att det faktiskt finns en och annan där ute. Okej, det hände verkligen inte någonting inuti mig och jag är rädd för att jag verkade aningen oengagerad men...jag måste säga att det var ett stort plus att mannen i fråga kom med blommor som han plockat i sin egen trädgård:-) Se så fina!


Det blev ett lite annorlunda möte faktiskt. Fikastället hade stängt när vi kom dit, så vi tog en promenad. Vi gick förbi ett poolbad där det var två pojkar i poolen i duggregnet och i övrigt var det väldigt öde. Vi frågade mannen i entrén om de sålde kaffe. Det gjorde de normalt sett men inte en dag som denna när inga vettiga människor betalar för att gå in på ett utomhusbad men vi fick varsin kopp som han själv hade med sig i sin termos och traskade vidare. Då kom det stora ösregnet. Med ett par km kvar till bilen, var vi relativt genomblöta då vi kom fram. Vi åkte hem till mig och satte på en panna kaffe till. Lagom till det var klart, kom solen och det slutade med att vi satt och drack kaffe på golvet i dörröppningen till min balkong...i solsken.

Jag har under en tid gått och hålligt på en stor, kommande förändring för mig i mitt liv. Efter jag kom tillbaka från sjukskrivningen har insikten om att jag inte vill gå tillbaka i klass eller i mitt mentorskap vuxit sig tydlig och stark. Kanske aldrig men iaf inte just nu. Min sjukskrivning visade sig bli en möjlighet för mig på flera sätt. Visst, till en start var det bara att dra täcket över huvudet och vänta in att ljuset skulle börja sippra in genom lakansväven. Men den gav mig också tiden för en inre resa som jag verkligen behövde "ta tag" i. Nu har den även gett mig möjligheter i min proffession.

Under våren har jag så sakteliga ökat på min arbetstid och då med uppgifter för att assistera rektorn på skolan. Allt eftersom jag gått upp i tid, har hon dumpat fler och fler nya uppdrag i mitt knä...och jag har klarat det bra, bara växt med dem och faktiskt börjat blomma så smått. Så, för snart en månad sedan blev det klart att skolområdet skulle omorganiseras. Helt plötsligt skulle min rektor ha två skolor att leda och det behövdes en biträdande rektor from augusti. Idag, efter lååång väntan på att få knysta något, blev det officiellt att jag fått den tjänsten. Ååh, det känns så himla roligt! Jag har bevisat för mig själv att jag kan klara det här, ser att andra tror att jag klarar det här och tycker dessutom att det är spännande, kul och inspirerande med alla nya utmaningar.

Det har varit en urjobbig tid, men tom i de tyngsta stunderna har jag känt en helt ny närvaro och öppenhet för nytt i mitt liv. Den här gången är det annorlunda. Jag skrev för ett bra tag sedan i min blogg att "När livet knackar på ska jag öppna dörren och välkomna det". Jag kanske inte kastar upp dörren på vid gavel men jag har gläntat, hakat av säkerhetskedjan och utökat dörrspringan till en nästan halvöppen dörr...och jag är stolt!

söndag 3 juni 2012

Ett brott i natten...


Klockan är mitt i natten... Jag har nyss kommit hem ifrån stan. Besviken... Jag hade en riktigt bra och trevlig kväll med en kollega och vän. Vi åt god mat här hemma, partade loss lite och åkte in till stan. Efter ett par härliga timmar med dans på ett ställe kände jag plötsligt hur det drog till i väskan. Jag var snabb att känna efter och insåg med en gång att min telefon blivit stulen. Dansgolvet var helt packat med folk och jag hade ingen möjlighet att se vem som tagit den. Bra början och tråkigt slut. Vad f...n skulle han/hon med min telefon till?! Det tog ca 5 minuter för mig att se till att få den spärrad. Nu ligger jag här och funderar över hur jag ska få till det de närmsta dagarna... Jag har inte ens en hemtelefon längre. Allt var kopplat till mobilen. Dumma, dumma människor det finns.

fredag 1 juni 2012

Vem blir den lycklige?...

Fina, fina bloggisar! Igår skrev jag bara av mig. Trodde inte att någon skulle ha något att kommentera kring ett sådant inlägg som är så....jag, tankar och känslor från det innersta. Tänkte att det här kommer låta patetiskt, deppigt, "trorhonattviärintresseradeavdethär? och allmänt energikrävande. Min tanke var...nu skriver jag om samma gamla sorg igen. Nu snurrar alla de gamla tankarna samma snurr för säkert tremiljonte gången och vem orkar höra?! Skit samma, jag behöver skriva av mig och gråta en skvätt. MEN, även om det var så någon/några upplevde det, så fanns och finns ni fantastiska, generösa och medkännande människor, som trots allt ger mig er värme och omtanke i form av en kommentar. Jag hoppas att ni kan ana, om aldrig så lite, hur oändligt glad och rörd det gör mig.

En vacker ros till er...


Jag har suttit cementerad i ett tankemönster som gjort att det varit väldigt svårt att komma ur depression, ångest och stressymtom. Efter sjukskrivning och bra läkarkontakter och mycket tid till eftertanke, "efterkännande" och älskvärda nära, har jag nu börjat se en liten förändring. Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att bloggandet varit en minst lika stor och viktig del. De flesta dagar har inläggen bara varit en helt vanlig dagbok där jag skrivit något om det jag gjort under dagen. Andra dagar har det blivit mer djuplodande av reflektioner kring tankar och känslor i det jag gått och går igenom. Mitt behov av den sortens skrivande var påtaglig i början av året men har avtagit något. Det får jag väl lov att se som ett gott tecken.

Jag har genom mitt eget bloggande också hittat bloggar som hjälpt mig mycket på vägen i rent mental handledning. Jag läser, läser och suger i mig allt som jag identifierar mig med och hur jag kan arbeta med mig själv för att bryta mönster jag inte vill ha och förstärka de egenskaper jag har och som jag verkligen tycker om och trivs med. Det har gett mig både tillfredställelse och frustration vill jag lova men tillfredställelsen överväger.

Kärlek kommer och kärlek går. Det finns också kärlek som går men ändå kvarstår och den gör ont. Jag tror idag att jag upplevt mitt livs stora, stora kärlek. Det är svårt att tro att kärleken någonsin ska kunna kännas lika fantastisk igen. Kanske händer det ändå, kanske inte... Jag kan äntligen säga att det är okej att vänta och se. Händer det så har han en jäkla tur, he he...