torsdag 2 januari 2014

Vi gör det igen...

...tar sats och går in i ett nytt år med nya utmaningar, förhoppningar och tankar om hur vi vill forma livet under den närmast kommande tiden. Vi jagar välmåendet och skyr rädslan för det som inte ger oss lyckan i livet. Jag tror i alla fall att det är vad jag gör.

Jag vill se på det nya året med stor tillförsikt och en varm och positiv känsla i maggropen eftersom jag tror att det är viktigt med en positiv ingång för att få spinn på det hela. Ändå vilar känslan och vetskapen över mig som ett ganska tungt och lite stickigt täcke...pusselbitarna vill inte riktigt falla på plats. Jag har så mycket fint och bra i mitt liv men helt ärligt...jag känner mig inte särskilt glad. Inte sådär övergripande glad. Jag är bra på att uppskatta de små sakerna, njuter av att ha vänner och folk som jag älskar omkring mig, vilket jag också har men det är ändå tomt.

Då och då har jag haft perioder då jag faktiskt trott fullt ut på att jag inte kommer att behöva känna så igen. Aldrig mer den elaka ångestnäven som kramar musten ur mig från mellangärdet och upp. Jag hade en sådan period under en del av 2012. Det var en så starkt känsla och tillförsikt att inget just då hade kunnat få mig att svikta i övertygelsen. Tack och lov att det är så det funkar!nSjälvklart vill jag tro och kan nog tro att det en dag kommer att bli så igen och för all framtid men jag blir så besviken varje gång jag konstaterar att det var inte riktigt dags nu heller.

Jag tycker inte att jag "faller in i en offerroll", den tiden är long gone, utan väldigt medvetet jobbar jag mig framåt med allt det positiva som ledljus och jag är duktig på att ta fasta på det. Det är också väldigt tydligt om jag blickar tillbaka två år att jag har kommit otroligt långt i arbetet med mig själv och hur jag vill ha mitt liv. Svårigheten är nog den att även om jag själv formar mitt liv kan jag inte riktigt styra vem som väljer att ta plats i det och på vilket sätt.

Även jag har saker jag vill sträva mot när jag går in i det nya året. Inga löften men något som står på min todo-lista. Jag skulle vilja skriva andra saker där också men då slår mina försvarsmekanismer in och rädslan för att jag nästa nyår ska titta på min lista och känna sorgen över att jag fortfarande saknar de viktigaste pusselbitarna. Att jag fyllt på med upplevelser, utbildning, framgång i jobbet men...inte det som jag verkligen behöver och vill ha men som inte bara är upp till mig hur jag än vänder ut och in på mig själv. Så nej, jag pallar inte att sätta det på pränt.
Här är dock några saker som jag ska ha med mig i bakhuvudet under året:

-Hälsan i fokus, komma igång med min träning igen som jag mått så bra av men tappat sista året.
-Utmana min trötthet, den ska inte få hindra mig som den gör idag.
-Skratta mycket.
-Umgås med härliga människor.
-Planera för en härlig resa med min bästa vän.
-Lyssna mer på musik.
-Lägga tid på det som ger energi och gör mig glad.
-Ta ett beslut för mig själv om kärleken och livet.
-Spara till och köpa ett elpiano så jag kan ta upp spelandet igen efter alldeles för många år.




Det är på sätt och vis skönt att konstatera att jag inte har särskilt högt fokus på det materiella i mitt liv men vad enkelt det skulle vara om det faktiskt gick att spara ihop till det som gör lyckan i livet.

Jag vet idag inte riktigt vad det är jag måste komma fram till vad gäller kärleken och livet men jag har en liten förhoppning om att då jag möter mig själv i att förverkliga andra viktiga bitar för mig själv, enligt listan och utanför, kommer även en klarhet i det andra. För allt som genererar möten med människor, leder till påverkan och förändringar i livet. Det är där jag tror att svaret finns....i förändringen:-)


 
Gott nytt år alla härliga bloggare!

torsdag 10 oktober 2013

jag vill se färgerna...

...som så många andra ser på hösten. Ibland hinner jag uppleva en liten del av det och kan se det vackra och nästan uppskatta det, men stor del av den här tiden har en benägenhet att bara bli en kamp för att inte tappa allt, för att hålla näsan ovanför vattenytan och att kunna hålla fast vid tron och vetskapen om att det blir bättre, det är inte ett statiskt tillstånd. Det går inte att förklara ens för sig själv hur något som var så självklart för tre veckor sedan kan vara så svårt att föreställa sig idag. Disken i diskmasikinen är ren men har stått kvar i en vecka, har inte fått i en maskin tvätt på två veckor, sova, sova, sova så fort jag lämnar jobbet eller får vara för mig själv. Men...jag har gjort det här förut, jag kommer göra det nu och jag kommer behöva göra det fler gånger i mitt liv. Det är så det ser ut för mig och det får lov att vara okej. Den största utmaningen för mig är att hitta ett fungerande sätt att förhålla sig till det när man är mitt i...

hösten i gråskala

Hur som helst. Jag var på mitt fina BonLott i helgen. Som vanligt blev det en hel del jobb men även njutning i form av bastu och bad i sjön, utflykt till loppisar och kakbuffé på Taxinge slott.

Naturligtvis blev det även lite nya inköp för det som måste tas tag i på huset och i trädgården.

en cafégrupp till verkligt bra pris

fix- och don saker
 
sekatör
 


I trädgården ägnade jag mig åt stenkistan. Jag grävde ju gropen för ett par veckor sedan. Nu har jag åkt runt på småvägarna och samlat sten och börjat fylla. Bra styrketräning vill jag lova. Det blev säkert dryg 1000 kg och det behövs nog ett par tusen till. Stånk! Samtidigt är jag lite nöjd över att klara det mesta själv och njuter av det.

 
Hur jag än gör kan jag inte rotera bilden, så....vänd på datorn:-)

Måndag och tisdag har jag varit på mitt första internat i rektorsprogrammet. Vi var på Häringe slott. Vädret var inget vidare men jag tog några bilder ändå under en promenad i trädgården. Vildvinet hade börjat gå över i rött även om det var mycket oranget kvar. Jag kan verkligen se framför mig hur vackert det skulle ha varit med solljus som strimlade sig genom bladverket men det fick jag inte denna gång. Samtidigt skapade gråheten en miljö som överensstämde ganksa väl med min egen stämning och det var vackert.

 




Till helgen ska hela koloniföreningen ha städdag och jag tror det blir till att röja, räfsa och böka på våra allmäna områden. Jag har iinte varit med någon gång ännu och ser fram emot att träffa några av de andra som bor i närheten av mig. Vi får se vad det ger:-)

I övrigt fortsätter äppelträdet att digna av äpplen och tappa lika många...
 

torsdag 26 september 2013

Hur vet man vad man vill?...

Hur vet man vad man ska göra för att hitta den ultimata energin i livet? De korta stunder av fullständig glädje och energi i min vardag ger mig en indikation om att det skulle kunna kännas så ännu oftare, att jag borde jobba för att hitta det som ger mig precis just det där. Att det ska komma av sig själv utan större ansträngning då man hittat rätt...


I många år har jag funderat fram och tillbaka på det här. Vad är det jag ska göra i livet för att känna lust och glädje i det jag gör större delen av tiden? Nu har jag ett bra jobb som verkligen är en stor utmaning men det är också extremt otacksamt på många sätt och lite för ofta tycker jag att det är mer betungande än energigivande. Jag vill vara pigg och glad och ha krafter till allt roligt också.




Hur mycket jag än vänt och vridit på olika idéer och tankar, vad jag skulle kunna göra riktigt bra ifrån mig och samtidigt ha kul, är det inget som riktigt säger "TJOFF", det där ska jag ägna mig åt!!! i huvudet och hjärtat på mig. Känslan av att man är på väg någonstans men inte riktigt klarar av att bana väg, som att röja i snåren, bli tvungen att röja åt ett håll för att hela snåret är för stort men inte kunna avgöra åt vilket håll jag ska röja för bästa resultat.

Jag tycker ju om att arbeta med människor och kan redan nu stundtals känna mig ensam i mitt chefsskap så jag gissar att jag inte ska göra något på min egen kammare även om det på många sätt känns väldigt lockande. Jag skulle vilja göra något kreativt och aktivt med min kropp (inte tränare) som kan göras både i samarbete med andra och enskilt. Ett jobb som jag kan släppa när jag går hem om det krävs men som uppfyller mig så att jag vill och väljer fortsätta tänka och skapa.

Ja, jag gissar att jag inte är ensam om de här tankarna och det är nog väldigt naivt att vilja ha glädje och energi hela tiden men jag har verkligen på känn att jag inte riktigt är i hamn vad gäller den här biten. Jag undrar vad som komma skall...

söndag 22 september 2013

jag ska måla hela världen...

Jaha, så var det äntligen dags. Dags att få sätta tänderna i BonLott på riktigt. Tidigare ägare har varit så snäll och låtet mig vara där redan innan hon tömt huset för att jag skulle få njuta av de soliga och fina hösthelgerna innan kyla och regn kom. I veckan har hon tömt allt och jag kunde åka dit och börja jobba och långsamt forma Lotten till mitt eget lilla paradis.

Efter besiktningen förra helgen fick vi veta att man var tvungen att gräva en stenkista till vilken dagvattnet skulle gå. Okej, det är bara att gräva... Men en kubik lerjord...Jag har ont precis, precis överallt! Nu är det gropen  i stort sett färdig i alla fall och nu kan jag börja fylla den med sten allt eftersom jag springer på stenarna.

Först på tur, eller egentligen det enda inne i huset att ta tag i, var köket. Här nedan kan ni se hur det såg ut innan ägaren tömt och hur det såg ut då jag målat klart. Nu kan jag börja inreda och göra det riktigt stugaktigt mysigt. Kanske ett besök på någon loppis...


 


En sak har jag gjort klar för mig själv den här helgen. Jag vill aldrig mer måla furupanel. Det är ett evighetsgöra och ändå blev jag inte helt nöjd.

Nästa helg ska jag låta trädgården ta lite mer av min tid. Jag är verkligen nybörjare på den fronten och kommer behöva handböcker för att veta var jag ska börja. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det som ligger framför mig i form av trädgård.




Äpplen har jag så det hänger ner till marken. Igår kom min fina vän H (som bloggar trädgård här), hennes man och deras underbare lille F på överraskningsbesök. F plockade äpplen men en glädje och energi som smittade av sig. Så idag har jag fyllt stora påsar som jag ska ta med till jobbet. Det brukar vara många som vill ha. En och annan paj kan det nog tänkas bli också...

 


Jag är så nöjd och tillfreds just nu. När jag började skriva min blogg var allt kaos och upp och ned i mitt liv både fysiskt, mentalt och känslomässigt. Jag visste att en vändning var på väg och att jag skulle hitta harmoni en dag men jag trodde nog aldrig att jag skulle vara här där jag är idag. Mitt liv är inte perfekt eller fulländat på något sätt men jag är helt och hållet överens med det. Så här ser det ut nu. Om en tid ser det förmodligen ut på ett annat sätt och det kommer jag vara nöjd med då. Jag ska inte stänga några dörrar för något eller någon ny i livet utan att med nyfikenhet ha undersökt vad det har att tillföra.

måndag 9 september 2013

Högsta vinsten på BonLott...

Jag har köpt en lott...en kolonilott. Äntligen har jag min frihet och min lunga utanför staden och lägenheten!


Någonstans är det nog så, född lantis, alltid lantis. Igår när jag överraskade min bästa vän genom att lura med henne till min lilla lott som heter BonLott, njöt jag verkligen av att först se hennes väldigt förvånade min, hennes "vadå, jagfattarintevaddumenarmin" och sedan hennes riktiga och sanna glädje för min skull, glädjetårar som trängde fram och ståpäls på hennes armar. Det var verkligen härligt! Hon är en inbiten trädgårdstoka och vi hade tusen och tusen tankar tillsammans om vad och hur man skulle kunna formge en helt underbar liten trädgård utifrån den relativt fina trädgård som redan är. Hon hade som vanligt kameran i högsta hugg och fotade runt en del. Jag gläds över att kunna få dela även det här med trädgård med henne. Jag är fullständig novis och kommer verkligen behöva hennes hjälp och guidning.


När vi satt där och fikade var hon ivrig att få resa på sig igen och fota lite mer...och lite mer. Själv satt jag och smuttade på kaffet, kisade mot solen, hörde H gå runt och knäppa bilder och korna som råmade på avstånd. Oj, oj, oj, vad jag kände mig hemma. Jag har hittat min plats!

måndag 20 maj 2013

Jag hör till...

Vilken helg vi fick! Sol, gemenskap, glädje, aktivitet och kärlek.

Förra helgen var min familj här och hälsade på. Eller rättare sagt, jag och min bror gjorde en upplevelsehelg för vår mamma och pappa som båda fyller sjuttio, min svägerska som precis fyllt fyrtio, mina syskonbarn, J och oss själva. Under mina vuxna år har vi aldrig gjort någonting tillsammans på det sättet och det var verkligen välbehövligt.

Mamma och pappa hade tänkt bjuda oss ned till spanien men då en olycka var framme fick pengarna gå till ett nytt kök i sommarstugan istället och ärligt talat så är jag faktiskt riktigt glad för det i efterhand. Det hade såklart varit mysigt men vi hade inte umgåtts på det sättet vi gjorde nu.

De kom på torsdagen och då bara mös vi och åt lite gott. På fredag morgon blev det brakfrukost innan vi promenerade hela vägen från Söder till Vasastan. Barnen var glada som små solstrålar och fullständigt uppslukade av alla människor, byggnader och ljud en storstad bjuder på. I det här läget var det bara jag och bror som visste vad som skulle ske under dagen.

Vi började med två timmar på "Fortet" med gemensam problemlösning av olika slag i två lag om fyra och fyra. Underbart att göra en sådan sak i lag med blandade åldrar från 8-70 år! Och tänk vad man klarar av med lite samarbete även om någon har en utsliten höft, gikt i sina tummar eller är för liten för att nå upp!

Solen sken när vi kom ut ganska nöjda med oss själva och lyckliga över att ha kunnat lösa så mycket tillsammans.
Innan nästa aktivitet satte vi oss i solen och åt lunch.

Efter lunch blev det lazerdome. Inget mina föräldrar gjort tidigare kan jag säga... Mamma fattade ingenting och trodde hela tiden att hennes gevär var trasigt men det visade sig bara att hon var konstant skjuten av andra i rummet och aldrig hann "ladda om". Hur som helst så hade vi väldigt roligt. Svetten fullkomligt dröp om oss när vi var klara. Barnen var ganska slaka och fick åka tunnelbana hem med mig och J medan de andra ville se mer av stan.


På kvällen hade jag bokat bord på en underbar Italienare i kvarteret. När vi kom dit fick vi ett fantastiskt mottagande. Barnen fick vackra drinkar i starka färger och marschmallows på toppen. För oss vuxna korkades en flaska skumpa upp till jubilarernas ära. Nu var det jag som inget fattade. Det här hade jag inte beställt... Det visade sig att J haft vägen förbi lite tidigare under dagen och riggat för vår kväll. Maten, personalen och stämningen var fantastisk och det blev verkligen det perfekta avslutet på en dag jag aldrig kommer att glömma.

På lördagen steg vi upp ganska tidigt för att gå in till stan igen. Den här dagen var målet Birka, vikingastaden på Björkö i Mälaren. Mina föräldrar, min bror och min brorson har länge pratat om att de skulle vilja se Birka, så det var bokat och klart. Båtturen genom Mälaren tog nästan två timmar. Väl på Birka, sken solen och vi fick en riktigt bra guidad tur över delar av ön. I övrigt var det kanske inte riktigt vad jag hoppats. Museet var litet och inte så innehållsrikt, restaurangen höll en mindre god kvalité men vi hade en fin dag och lärde oss nog en del ändå.


Vägen hem från båten gick över "det gamla Söder" i Per-Anders Fogelström, Henning, Lotten och Tummens fotspår. Jag gick en vandring för några år sedan då jag läst böckerna som börjar med "Mina drömmars stad" och blev så otroligt berörd. Jag kom ihåg turen, läste på om de olika byggnaderna som kunde kopplas till författaren eller karaktärerna i böckerna och fick agera guide en stund. Det var uppskattat, fr a av mina föräldrar och min bror som även de sträckläst Fogelströmsviten mer än en gång. Vilka kulturskatter det finns i vårt land!

Kvällen avslutades med grillning av diverse olika korvar i trädgården. Låter inte märkvärdigt men även den måltiden blev det perfekta avslutet på en hel utedag och ett fint avslut på vår upplevelsehelg. På söndagen hela familjen hemåt. J och jag tog vår söndagsvandring på två mil. Vi går i terräng för att träna inför sommaren då vi tänk oss en fjällvandring och en topptur på Kebenekaise. Gissa om jag somnade gott?!!!


Jag är så tacksam att ha fått ha de här dagarna med min familj och ha fått uppleva en gemenskap och en trivsel som jag faktiskt inte riktigt känt på väldigt länge...

måndag 11 mars 2013

ha koll för att släppa kontrollen...

Undrar just hur mycket av min tid som går till att känna efter och fundera över hur allt ska bli, om det ska funka, hur andra funkar, tänker och hur en relation ska bli varaktig och välfungerande... En enda sak är jag säker på...ALLDELES FÖR MYCKET AV MIN TID!!! Ändå har det blivit bättre. För även om det fortfarande upptar alltför mycket av min tid, så står jag ut bättre. Oron och funderingarna får mig inte att må lika dåligt och jag kan med ansträngning motstå impulserna att fråga, kolla och försäkra mig om hur det egentligen står till på ett något bättre sätt idag men oj, vad jag får jobba för det. Det handlar liksom om att ha kontroll på sig själv för att släppa på kontrollen...PUST!


Hur länge ska man låta sig vara i något som gör en osäker på vad man själv vill och känner? Måste det vara dåligt eller fel bara för att de känslorna kommer eller kan de lika gärna stå för rädslan att bli ensam och vara ett försvar för att det gör mindre ont om jag gör ett val att lämna än att bli lämnad? Ett virrvarr. Jag tänker dock fortsätta jobba mycket och målmedvetet för att en dag känna att jag tar tillvara på min tid på det sätt jag anser det bäst, roligast och mest givande för mig, kärleken, människor omkring mig och för glädjen i livet. Jag vet att det går, jag är ju faktiskt på god väg!

söndag 10 mars 2013

Den som spar hon har en julklapp kvar...

Jag fick en intensivkurs i silversmide av J i julklapp. Vi skulle gå tillsammans och det har vi gjort i helgen. Åh, vad det har varit roligt! Jag tror jag blir tvungen att bygga smedja här hemma. Så häftigt att sätta sig och såga ut en sned och smutsig bit ur en platta och sedan kunna forma den till ett blänkande, vackert och personligt smycke.




Visst, det blev ett par bakslag på vägen och en och annan svordom slank nog ut ur mungipan på de flesta av oss men stämningen var glad och enormt kreativ.



Det var också fantastiskt kul att göra en sådan här sak tillsammans med J. Att dela upplevelsen, erfarenheterna och möjligheterna att hjälpa, tipsa och peppa varandra men ändå helt gå in i sin egen lilla silverbubbla... Nice!

söndag 18 november 2012

mörker, tvång, sömn och trevligheter...

Hej vänner!

Det är en mörk dag idag. Mina fönsterlampor har varit tända sedan jag steg upp och det har behövts. Inte min favorittid på året kan jag säga. Jag vill inte stiga upp, vill lägga mig i sängen så fort jag kommer innanför dörren här hemma och hittar inte energi till något utan allt går ut på att "tvinga" mig själv att göra det mest nödvändiga och att se till att träffa någon annan än mina kollegor.

Trots att jag den här helgen spenderat störsa delen av min tid sovandes, har jag "tvingat" mig till en hel del, vilket självklart varit hur trevligt som helst när jag väl tagit mig ut.

I fredags åt jag middag med en av mina fina vänner med familj. Vi kan verkligen konsten att prata iväg många timmar på väldigt kort tid. Älskar den där speciella samhörigheten som uppstår när vi två blir sittande efter maten, resten av familjen försvinner in till tv:n. Ljudet från något program, doften av nypoppade popcorn som barnen sitter och smaskar på och sedan vi, som plockar upp trådarna från senast och bara fortsätter.

Igår var jag duktig och tog mig ut på en liten springtur för första gången på evigheter. Jag har under flera år varit så duktig på att hålla träningen igång men under hösten med mitt nya jobb och dalande energinivå, helt tappat bort den. Det var så skönt att komma ut även om jag flåsade förfärligt efter bara en liten bit. Vill verkligen hitta ett sätt att hålla träningslusten vid liv för den påverkar allmäntillståndet i högsta grad.

Efter ytterligare några timmars sömn, åkte jag, en kollega och hennes vän in till stan och åt en riktigt god middag. Satt och pratade ett par timmar för att sedan åka hem och stupa i säng igen.

Idag har jag träffat mina "systrar". S och H bodde granne med mig på den småländska landsbygden under hela min uppväxt. De två är systrar på riktigt men vi hängde alltid ihop. Vi var förlorade i Anne på Grönkulla och i Jane Austens värld och lekte fina damer, fattiga flickor, bal på slottet med en inlevelse som gjorde det svårt att veta vad som var vad emellanåt.

Vi har format varandra under många år. Idag hörs vi inte så ofta men när det händer, konstaterar vi att vi läser samma böcker, ser samma serier och filmer, drömmer om liknande resor och ser på mycket i samhället utifrån "vårt" gemensamma perspektiv.

Den här helgen var de i stan. Det fanns ett fullständigt givet mål för vårt möte. Hallwylska muséet och utställningen med kläder från "Downton Abbey". Underbart! Vi har varit på muséet tillsammans förut. Den här gången gick vi direkt upp i våningen och runt i de olika rummen där de ställt ut vackra aftonklänningar, vardagsdresser, eftermiddagsklädsel och tjänstefolkskläder från den fantastiska serien som går på tv för tredje säsongen.


För er som är lika sålda på serien som jag är, kan jag berätta att utställningen finns kvar till den 6 januari. Jag hade hoppats på att den skulle varit något större men den är väl värd ett besök. Vissa av kläderna är totala nyproduktioner och ser förhållandevis "platta" ut om man jämför med hur de upplevs på tv. Vissa av dem är sydda av gamla tyger och spetsar och jag skulle aldrig kunnat se att de var sydda idag. Några av klänningarna har använts i andra produktioner, vilket också är lite roligt. För riktiga nördar, ska det visst finnas någon hemsida där man kan hitta kläder från olika filmatiseringar och se i vilka olika filmer/serier de använts och vem som har burit dem, designat dem etc. Jisses, där är jag inte ännu!

Önskar er en fin start på veckan!

söndag 11 november 2012

En rond med mig själv som motståndare = tuff match...

För närvarande går jag en av många ronder i en boxningsmatch med mig själv. Egentligen är det nog mer av en brottningsmatch där mitt sunda, starka, bekräftande jag ibland har övertaget men som emellanåt brottas ned och trycks med näsan mot mattan av mitt osunda, gäckande och kritiska jag.

Idag skriver jag om den del av mig som jag aldrig velat erkänna och som jag skäms förfärligt mycket över. Jag är människa och för det mesta en bra, klok, kärleksfull sådan och emellanåt en riktigt otrevlig, opålitlig och nedvärderande sådan (och då främst mot mig själv). Nu ska jag ställa den här läskiga typen i ljuset så att hon aldrig kan gömma sig för mig igen. Skulle hon försöka, spelar det förhoppningsvis ingen roll, eftersom jag sett henne förut, vet vad hon går för och hur jag ska avväpna henne.

Mycket i mitt mående blev så påtagligt mycket bättre under våren och i somras mådde jag så bra att jag trodde jag höll på att bli euforisk. Självklart går allt upp och ned men under senare tid har jag förstått att det är som jag har befarat men inte velat tro. Jag har ett destruktivt livstema som väcks till liv då jag går in i en relation. Inte med en gång men när den faktiskt börjar betyda något på riktigt.

Som de flesta andra, vill jag inget hellre än att dela mitt liv, allt roligt, sorgligt, jobbigt och fascinerande med den som lyser upp min tillvaro. Den specielle man som jag inte vill ändra på och som inte vill ändra på mig. Den man jag blir varm av att bara sitta och titta eller lyssna på. Den man som jag kan sitta bredvid en riktigt tråkig, dryg och usel dag, utan att känna en oro över att något är fel.

Problemet är det att jag  efter en tid blir väldigt otrygg, känner mig otillräcklig, övertygad om att han ska tröttna och jag börjar misstro honom. Jag ser klara tecken på att han inte är intresserad av mig på riktigt och att han förmodligen kommer att ha någon annan på gång snart om han inte redan har det. Jag blir då någon jag inte vill vara. Jag vill ha koll, jag kan bli väldigt avståndstagande och kall, jag kan bli tvärtom och upplevas klängig, allt beroende på hur medvetet jag orkar hålla emot och styra mina impulser.

Det är ett mönster, jag ser det tydligt, även om det inte varit obefogat alla gånger... Men, det lär inte heller ha varit befogat varje gång och det har jag börjat inse. Jag fullständigt föraktar den här sidan av mig själv och vill inget hellre än fungera på annat sätt men det verkar sitta djupare rotat än jag kan förstå till fullo eller påverka.

Jag ska lyckas vända det här!!! Nu när jag kände mitt "Livstema", som kategoriseras som otrygg ambivalent, kicka igång igen, blev jag både rädd och ledsen. Jag försökte redan i våras komma åt de här bitarna men då var jag inte i en relation och då fanns det inget som drog igång just de här automatiska tankarna och känslorna. Men tro mig....Det har de nu!
Så för ett par veckor sedan ringde jag den samtalskontakt jag hade i våras om som varit så bra för mig och berättade att det är NU jag behöver prata och reda i saken. Det är NU jag har blivit sådär knäpp och hopplöst orolig igen. Ingen energi går åt något annat håll.

Jag har förhoppningar om att det ska gå att vända men jag vet att det kommer bli mer än svårt och jag är helt övertygad om att både han, hon  (teraputen) och alla andra har ledsnat på mig innan dess. Ska ändå försöka tänka som så att hur det än blir med min relation så vill jag i alla fall har gjort vad jag kan för att ge det en chans att bli bra och skulle det gå det åt skogen, har jag i alla fall övat medvetet för det jag i längden tror är det rätta.

söndag 4 november 2012

Min höst- en resa i både tid och rum...

Hej vänner!

Vad händer med tiden? Min sensommar och höst har rusat fram, varit rolig, stressig, läskig, oroande, skrämmande, smärtsam, kärleksfull, utvecklande och allt på en gång. Inte undra på att man känner sig lite smått snurrig...

Jag berättade för länge sedan om att jag skulle ut på en resa till USA. Nu har jag varit där och det var verkligen en välbehövlig och välkommen paus i jobbstressen.

Vi åkte den 19 oktober och kom hem den 29:e. Jag tycker vi hann med massor under de dagar vi var iväg. I New York var vi på musikal, "Spiderman", åt avsmakningsmeny p Akvavit, joggade i Central Park, var uppe i Empire state building, åkte båt på Hudsonfloden, traskade i SOHO, Chinatown och en massa andra stadsdelar, shoppade som galningar, åt frukost i sängen, kollade de nya skraporna vid Ground Zero och mycket mer.






Det som slog mig var att allt inte var så storslaget i New York som jag väntat mig. Gatorna var smalare och trängre än jag trott, skyskraporna kändes inte riktigt lika överväldigande höga som jag föreställt mig och människorna var inte lika överdrivet trevliga och tillmötesgående som jag trott. Ganska  skönt faktiskt!



Den 23:e tog vi flyget till Florida och Fort Myers. Där hade vi en bil som stod och väntade. Det var underbart med värmen och att få "cabba ner" första gången. Tyvärr visade sig solen inte så mycket som vi hoppats på men det var varmt och vi fick anledning att hitta på en massa saker som vi kanske inte gjort annars.


Bl a åkte vi till en enorm nöjespark i Tampa där de inriktat sig på berg- och dalbanor. Jag älskar berg- och dalbanor. Den mest fantastiska var "Cheetah hunt" som var mer explosiv än något jag upplevt. De ökade farten enormt i uppförsbackarna och släppte helt efter när man kom upp på ett krön, vilket gjorde att magen fullständigt vändes upp och ned. Sedan fanns där en som hette "Sheikra". I den trodde jag min sista stund var kommen och J kom ner med ett nervvrak som skakade och huttrade i en halvtimma. Men...vraket morskade upp sig och innan dagen var slut hade hon åkt den två gånger till.

Vi åkte ner till Everglades och gav oss ut på fotojakt på alligatorer. Det var riktigt lyckat och vi såg nog ca 6-8 stycken i olika storlekar och åldrar. Fascinerande!


Även i Fort Myers blev det en del shopping. Det fanns ett fantastiskt outlet i närheten av lägenheten vi lånade och ett par Lewisjeans kostade drygt 200 kr. Allt var nedsatt med 50-70% och vi var båda ca 0,5 kg under gränsen för vad våra väskor fick väga när vi åkte hem.

Näst sista dagen tog vi bilen över till Miami. Vi kom fram på eftermiddagen och fick en härlig kväll i staden och på stranden. Sista dagen solade vi och badade på Miami Beach en kort stund. Det blåste rejält och man fick egentligen inte bada men...vi var faktiskt tvungna. Jag var bara ute ett par meter och fick jobba stenhårt för att ta mig ur undervattensströmmarna då jag gick upp. Riktigt obehagligt. Dock inga hajar i sikte. Vi hörde att flyg ställts in mellan USA och Sverige och blev lite oroliga. Med tanke på att jag fastnade i Nepal då askmolnet bredde ut sig 2010, var jag nära att säga att det var min vanliga tur att fastna i naturkatastrofer och nu var det Sandys fel. Den här gången gick det dock vägen och vi fick en lugn, stadig och rolig hemresa.

Jag är så glad över min resa, mina upplevelser och mitt fina resesällskap och så oändligt tacksam gentemot J som gav mig den här fantastiska upplevelsen i 40-årspresent. Hur kan man någonsin tacka för något sådant?!

onsdag 12 september 2012

En annan vardag...

Här kommer efter långt om länge ett inlägg. Jag har haft fullkomlig skrivtorka och fullkomligt fullt upp i livet sedan i början av sommaren. Jag har njutit, njutit, njutit, börjat jobba, njutit, jobbat, jobbat och njutit om vartannat.

Min sommar och semester var fantastisk med en start i Kroatien hos goda vänner. Så underbart att åka iväg till sol och värme med en gång. Jag tror att det gjorde att jag upplevt sommaren som ganska fin ändå, trots att det regnat rätt friskt här hemma.

Jag var ett antal dagar i Halmstad och sedan med min fina bästa väninna i deras hus på Gotland. Vi målade, fotade och mös omkring med hennes goa familj.

Sedan en dryg månad är jag tillbaka på jobbet. Det ser annorlunda ut. Istället för mentorskap och undervisning, är min roll nu som biträdande rektor på ett sätt mer stillasittande och på ett annat sätt ett himla farande. Jag är på två skolor och behöver synas på båda varje dag. Det är så spännande, roligt men också en enorm anspänning. Jag vill såklart göra gott ifrån mig. Vi har många kritiska blickar på oss eftersom den skola vi tagit över sedan augusti är i stort behov av omorganisation och struktur i en verksamhet som inte har haft någon linje att följa.

Mycket av min energi läggs för närvarande där och jag har inte ens orkat läsa bloggar efter jag drog igång. Jag hoppas att energin, lusten och kreativiteten kommer så sakterliga när ordningen börjar sättas. Era fantastiska bloggar var under vintern och våren en så stor och viktig del i mitt liv och min väg tillbaka till energi, självkänsla och glädje.

Jag har också haft förmånen att fylla jämt och fått så mycket värme och gemenskap med mina närmsta i familj och bland vänner. Förutom det har jag fått underbara upplevelser att se fram emot i present. Det närmsta blir troligtvis en fotokurs med bästa H under en helg någonstans på västkusten. Det ska bli så kul för vad gäller mitt fotande finns mycket mer att önska... Sedan bär det av till New York. Det har länge varit en dröm för mig. Några dagar i The Big Apple och sedan vidare ner till Florida... Overkligt!!!

Så även om det skulle dröja innan nästa inlägg, så hoppas jag på att ha både bättre och mer spännande bilder att dela med mig av då...och det lär inte bli så svårt för i det här inlägget blir det inga bilder alls:-)

måndag 2 juli 2012

sol, värme och ljus från ny lampa...

Har tvättat, tvättat, tvättat och packat. Jag ska åka till Kroatien och hälsa på min kompis och hennes familj som har ett hus där nere. Det ska bli såå skönt och avkopplande. Jag gillar att byta miljö direkt när semestern börjar. Det gör det lättare att snabbt släppa jobbet. Jag var där senast för sex år sedan och jag gissar att en hel del har hänt vad gäller turism, uteställen och restauranger sedan dess. Hoppas på att få med mig lite fina bilder hem som jag kan dela med mig av.

För en dryg vecka sedan var jag och en kollega på Ikea för att köpa lite saker till jobbet. Svårt att gå på ikea utan att handla till sig själv. Jag har i flera år velat byta ut lampan över köksbordet men inte hittat den riktigt rätta. Har tänkt mycket på en som vi hade när jag var ligen. Det var som en träställning med pinnar som stack ut från mitten. Man sydde själv en kappa med gummiband upptill som man satte runt pinnarna så den bildade själva lampskärmen. Har dock inte hittat en sådan där ställning. På senare tid har jag varit mer inne på en vit eller svart i metall, ungefär som den på bilden.




På Ikea dök plötsligt en lampa upp som de inte haft tidigare. Inte helt olik den vi hade hemma när jag var liten. Jag var lite osäker till en början och kanske blir det en i metall om jag springer på den rätta, men väl på plats och med den svarta klädda sladden, är jag riktigt nöjd. Den passar bra här hos mig!


onsdag 27 juni 2012

jag följer de vita stenarna på min stig...

Hörni, vet inte varför jag får så här långa perioder med total skrivtorka... Loggar in och öppnar ett nytt inlägg varje kväll men stänger ner ett tomt en stund senare. Jag vill så gärna hålla mitt skrivande, den reflektion/ickereflektion jag gör i det och bloggen igång men det kommer liksom inte till mig.
Kanske är jag just nu i en fas i min process som inte "kräver" så mycket reflektion och därmed inte så mycket skrivande. Kanske orkar jag just nu öppna upp för mycket annat och tappar då delvis fokuset på mig själv, vilket också kan vara en bidragande orsak till min torka... Fast det ser jag som positivt i så fall. Bara att orka kliva utanför sin egen kropps väggar...

Ett annat tydligt positivt tecken fick jag när jag träffade min terapeut i torsdags. Jag gick ca 10 gånger till henne i vintras/våras. Sedan började jag i en grupp och tränade basal kroppskännedom 10 gånger. Gruppen leddes av samma terapeut. Förra veckan sågs vi själva för att stämma av hur jag har det just nu, vad jag tar med mig av mina sessioner, upplevelser och erfarenheter från den här tiden och hur jag vill fortsätta. Vi tittade tillbaka på de samtal vi haft och det som vi dokumenterat på olika sätt.

Första gången vi träffades gjorde jag ett skattningstest över min ångest och ev. depression. Jag skattade högt på ångest med summan 21 och på depression med summan 11. I torsdags när jag gjorde samma skattningstest skattade jag 7 på ångest och endast 1 på depression. Vilket otroligt resultat! Jag har verkligen jobbat som en tokig men hade aldrig vågat tro att det skulle ge så stora och snabba resultat. Det var ju så mörkt, ont och sorgset inuti för så lite sedan och hade varit i så många år... Jag vågar knappt tro på att det ska få fortsätta såhär.

Visst, samma gamla tankar dyker upp i mitt huvud så fort jag vaknar, följer mig under dagen och in i sömnen men de tar inte all min energi längre. Det finns över till lite annat också. Skillnaden idag är att jag känner en tydlig vändning som jag inte känt tidigare i livet. Under alla deprimerade år har jag kämpat och greppat alla strån i väntan och förväntan på den där känslan som ska säga att...NU, är du på rätt väg...NU vänder det, men den har inte riktigt infunnit sig och jag har bara känt mig förvirrad i om jag missat ögonblicket eller gjort fel på något sätt.

Jag vet inte vad som gjort skillnaden. Kanske var jag inte klar, hade inte alla insikter eller det öppna sinnet som behövdes för att kasta mig ur den onda cirkeln förrän nu.
Kanske handlade det om att jag i höstas blev tvungen att sjukskriva mig efter ett par års påtryckningar från min läkare och att jag sedan även "förlorade" min stora kärlek, mina bonusbarn och stod där ensam och utan något av de strån jag klamrat mig hårdast fast vid...  Att känna som om man inte har någonting kvar och plötsligt få syn på en liten vit sten på stigen som leder till nästa...och nästa....och nästa vita sten, tills man förstår att de ligger där för att göra det tydligt att jag är på väg mot ett mål och att om jag bara fortsätter kommer många fler små vita stenar leda mig mot mitt välmående. Kärleken, tilliten och tron på mig själv, mina medmänniskor och livet.

Många stenar blir det...


Det är inte så viktigt vad eller varför egentligen...men jag önskar att jag förstod vad som faktiskt har hänt så jag kunde dela ut manualer och kartor till alla som tycker det är mörkt, förvirrande och ensamt därute...

onsdag 20 juni 2012

Idag är det sommar...och dags att fira!

Vilken härlig dag vi har haft idag, jag och Hélena! Det kändes verkligen som första dagen på den riktigt riktiga sommaren.

Jag var bara ett par timmar på jobbet i förmiddags och åkte sedan in för att möta upp H som varit och gjort sig så fin i håret. Vi började med sushilunch och pladder. Sedan blev det shopping.

Knack, knack, vem där?

En Hattifnatt!!!


Idag hade vi båda ett fantastiskt shoppingflow:-) Jag skulle ju egentligen inte men det skulle minsann H...och hon gjorde det dessutom. Jisses, så mycket kläder och så många kassar hon hade i händerna vid dagens slut. Vi fick några riktigt roliga, sköna och mysiga timmar med shopping och kaffepaus.


Sedan skulle vi skiljas åt. Jag skulle på massage och H skulle fortsätta sin runda på stan. Men vi kände oss inte klara med varandra och blev helt enkelt tvugna att stämma träff igen lite senare. Så gick vi åt olika håll en stund.
Jag gick på massage. En 90 min lång massage som var helt gudomligt skön. När vi sågs igen hade H ytterligare ett par kassar att bära på.


Vi avslutade dagen på en uteservering med varsitt glas champagne. Satt där, skålade för sommar, semester, fantastisk vänskap och att vi är precis just här och just nu...