Ett brott i natten...

Klockan är mitt i natten... Jag har nyss kommit hem ifrån stan. Besviken... Jag hade en riktigt bra och trevlig kväll med en kollega och vän. Vi åt god mat här hemma, partade loss lite och åkte in till stan. Efter ett par härliga timmar med dans på ett ställe kände jag plötsligt hur det drog till i väskan. Jag var snabb att känna efter och insåg med en gång att min telefon blivit stulen. Dansgolvet var helt packat med folk och jag hade ingen möjlighet att se vem som tagit den. Bra början och tråkigt slut. Vad f...n skulle han/hon med min telefon till?! Det tog ca 5 minuter för mig att se till att få den spärrad. Nu ligger jag här och funderar över hur jag ska få till det de närmsta dagarna... Jag har inte ens en hemtelefon längre. Allt var kopplat till mobilen. Dumma, dumma människor det finns.

Vem blir den lycklige?...

Fina, fina bloggisar! Igår skrev jag bara av mig. Trodde inte att någon skulle ha något att kommentera kring ett sådant inlägg som är så....jag, tankar och känslor från det innersta. Tänkte att det här kommer låta patetiskt, deppigt, "trorhonattviärintresseradeavdethär? och allmänt energikrävande. Min tanke var...nu skriver jag om samma gamla sorg igen. Nu snurrar alla de gamla tankarna samma snurr för säkert tremiljonte gången och vem orkar höra?! Skit samma, jag behöver skriva av mig och gråta en skvätt. MEN, även om det var så någon/några upplevde det, så fanns och finns ni fantastiska, generösa och medkännande människor, som trots allt ger mig er värme och omtanke i form av en kommentar. Jag hoppas att ni kan ana, om aldrig så lite, hur oändligt glad och rörd det gör mig.

En vacker ros till er...



Jag har suttit cementerad i ett tankemönster som gjort att det varit väldigt svårt att komma ur depression, ångest och stressymtom. Efter sjukskrivning och bra läkarkontakter och mycket tid till eftertanke, "efterkännande" och älskvärda nära, har jag nu börjat se en liten förändring. Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att bloggandet varit en minst lika stor och viktig del. De flesta dagar har inläggen bara varit en helt vanlig dagbok där jag skrivit något om det jag gjort under dagen. Andra dagar har det blivit mer djuplodande av reflektioner kring tankar och känslor i det jag gått och går igenom. Mitt behov av den sortens skrivande var påtaglig i början av året men har avtagit något. Det får jag väl lov att se som ett gott tecken.

Jag har genom mitt eget bloggande också hittat bloggar som hjälpt mig mycket på vägen i rent mental handledning. Jag läser, läser och suger i mig allt som jag identifierar mig med och hur jag kan arbeta med mig själv för att bryta mönster jag inte vill ha och förstärka de egenskaper jag har och som jag verkligen tycker om och trivs med. Det har gett mig både tillfredställelse och frustration vill jag lova men tillfredställelsen överväger.

Kärlek kommer och kärlek går. Det finns också kärlek som går men ändå kvarstår och den gör ont. Jag tror idag att jag upplevt mitt livs stora, stora kärlek. Det är svårt att tro att kärleken någonsin ska kunna kännas lika fantastisk igen. Kanske händer det ändå, kanske inte... Jag kan äntligen säga att det är okej att vänta och se. Händer det så har han en jäkla tur, he he...

Å så tar vi det en vända till...

Dina ord ringer i mitt huvud, din tystnad kväver mig. Din ovilja är ett svek och din kyla sprider is i mina ådror. Vem är jag...för dig? Vad är jag värd...för dig? Varför ville du inte kämpa...för mig...för oss? Så mycket tid och så lite vilja, ansträngning, kärlek. VARFÖR?

100%, njutbart, getingbo, vårrus och tid som går...

Oj, vad allt går fort just nu! Gör vad jag kan för att hinna uppleva allt som sker med alla mina sinnen men har lite svårt att hänga med naturen i dess framfart. Jag har efter en längre tids sjukskrivning och en lång mjukstart, börjat arbeta heltid igen och det gör såklart också sitt till att det finns mindre tid att ta del av det som händer. Jag får nog erkänna att jag är väldigt trött när jag går från jobbet och att min energi till övrigt har dippat de sista veckorna, men det är nog högst naturligt... Därav bloginlägg högst sporadiskt.

I helgen helgen var jag hos min "fosterfamilj", njöt i trädgården, åt fantastiskt god mat, tittade på eurovision och bara njöt av att jag har de här fina människorna i min närhet. En geting passade då på att börja bygga ett bo på gardinstången i mitt sovrum. Den fick flytta ut för den ville inte betala hyra.
Här hemma njuter jag av grönskan på och utanför min balkong där jag äter min middag varje kväll som vädret tillåter. Så mitt fotocollage är bilder från helgen och dess miljöer.

Igår sprang jag och tretton glada kollegor Vårruset. Det är lite av folkfest med nära 25000 tjejer som värmer upp till friskis & svettis för att ge sig ut på en halvmils springtur för att efter målgången få kvällens höjdpunkt...PICKNICK-KASSEN! Mycket nöjda sitter alla leende sprintlag på sina filtar, tittar igenom det som finns med i kassen, smakar på nyheter, mumsar och pladdrar i kvällssolen. Ganska snart börjar kylan tränga sig igenom de blöta kläderna och folkmassan tunnas ut.
Jag kände mig extra nöjd för jag gjorde personligt tidsrekord (iaf sett till de senaste fem åren).

från pansarväst till sommarkärlek...

I morse var jag äntligen tillbaka på mitt pass med basal kroppskännedom. Det är egentligen inte förrän nu när jag haft ett tre veckors uppehåll som jag insett vilken skillnad det gjort för mig att gå dit en gång i veckan för att intensivträna under ett par timmar.

De sista 8-10 dagarna har jag varit så trång över bröstet och järngreppet om hjärta och lungor som jag nästan glömt, kom inte direkt smygande utan fullständigt knockade mig.... Igen. Jag har försökt att göra övningarna vi lärt oss här hemma men oron i kroppen har varit svår att stävja och när jag inte hittat min mittlinje och mitt sammanhang tillräckligt fort, har jag givit upp och gjort annat för att stå ut.

Så idag var det såå skönt att få komma tillbaka, bli guidad och inse att det gör så gott, att jag allt lättare hittar rätt i övningarna och att jag får mer och mer utrymme för en andning som skapar de bästa av förutsättningar för min fortsatta inre process. När den väl dragit igång mina vänner, går den inte att stoppa.

Många skulle nog tycka det är läskigt men jag bara njuter. Jag vill förändring från grunden till ytan. Jag är bra som jag är och förändringen handlar inte om att bli en annan person, utan bara se, tillåta och gilla att jag är bra som jag är. Märkligt att något som borde vara självklart för alla, kan vara det som så många av oss jobbar med i åratal eller under hela livet för att komma tillrätta med...

Att naturen sedan så osjälviskt delar med sig av sin kärlek till livet i explosioner av ljud, färger, former och dofter, gör resan än mer fantastisk. För visst är det väl lättare att släppa tanken, ta in dessa intryck med alla sinnen och tillåta sig att i nuet bara vara en av alla miljontals delar i naturens kärlek (vilket vi ju faktiskt är egentligen) vid den här tiden på året än annars?

Nu är det snart helg igen och jag hoppas att ni alla får känna er friska och så försommaryra att ni, precis som jag bara vill vara ute, ute, ute och vimsa runt från häggblom till syren, från lijekonvalj till lingonblomma precis som alla förälskade och vimsande humlor:-)

En dag i ro...

En  tidig morgon vid bryggan, på väg till min goda väns skärgårdsdröm.

Vi lämnar bryggan och allt faller på plats....ro, tillit och harmoni

Goa L möter upp vid bryggan där hon träffat några av sina grannarna att prata med

Need I say, I was speachless?!

Hjälpa till med lite målning:-)

Gå på rundvandring: Lilla stranden

Fina kopparormen

Plats för sinnesro...

Fina lavar...

Huset

Utsikt och lillstuga

 Huset och lillstugan

 Tack och på återseende!

Det är söndag kväll och jag har en rätt bra balkong

Andning, existens, här och nu=ett tufft jobb!

Jag är verkligen usel i mitt bloggande just nu. Det finns liksom inte någon riktig lust till det eller särskilt mycket annat. Då är det skönt att veta att de flesta av er också hamnar i det där "dödläget" ibland.

Viktigt för mig är att inte låta det bli ett krav eller dåligt samvete. Jag har flera gånger de sista dagarna tänkt att jag BORDE skriva ett nytt inlägg, BORDE gå ut och fota till inlägget, BORDE läsa och skicka kommentarer till alla fina bloggare som jag med glädje följer. Nu hade jag dock tänkt att jag skulle göra tvärtemot och INTE tvinga mig själv att göra det jag varken hade lust eller ork till. Det har gått ganska bra...tills nu.

Fokus på andning, existens, här och nu för att inte tappa fotfästet...



Jag tycker väl iof att det här är helt ok. Jag skriver inte ett inlägg som jag pressar fram trots att jag inte har något att skriva utan mer ett inlägg jag vill skriva för att upprätthålla min inre "resedokumentation". Då är det ju bra om även de energilösa stunderna syns menar jag... Dessutom får jag möjlighet att tala om att jag inte har tröttnat på er eller era bloggar, utan bara fokuserar lite extra på andningen, existensen och nuet en tid:-)