söndag 11 november 2012

En rond med mig själv som motståndare = tuff match...

För närvarande går jag en av många ronder i en boxningsmatch med mig själv. Egentligen är det nog mer av en brottningsmatch där mitt sunda, starka, bekräftande jag ibland har övertaget men som emellanåt brottas ned och trycks med näsan mot mattan av mitt osunda, gäckande och kritiska jag.

Idag skriver jag om den del av mig som jag aldrig velat erkänna och som jag skäms förfärligt mycket över. Jag är människa och för det mesta en bra, klok, kärleksfull sådan och emellanåt en riktigt otrevlig, opålitlig och nedvärderande sådan (och då främst mot mig själv). Nu ska jag ställa den här läskiga typen i ljuset så att hon aldrig kan gömma sig för mig igen. Skulle hon försöka, spelar det förhoppningsvis ingen roll, eftersom jag sett henne förut, vet vad hon går för och hur jag ska avväpna henne.

Mycket i mitt mående blev så påtagligt mycket bättre under våren och i somras mådde jag så bra att jag trodde jag höll på att bli euforisk. Självklart går allt upp och ned men under senare tid har jag förstått att det är som jag har befarat men inte velat tro. Jag har ett destruktivt livstema som väcks till liv då jag går in i en relation. Inte med en gång men när den faktiskt börjar betyda något på riktigt.

Som de flesta andra, vill jag inget hellre än att dela mitt liv, allt roligt, sorgligt, jobbigt och fascinerande med den som lyser upp min tillvaro. Den specielle man som jag inte vill ändra på och som inte vill ändra på mig. Den man jag blir varm av att bara sitta och titta eller lyssna på. Den man som jag kan sitta bredvid en riktigt tråkig, dryg och usel dag, utan att känna en oro över att något är fel.

Problemet är det att jag  efter en tid blir väldigt otrygg, känner mig otillräcklig, övertygad om att han ska tröttna och jag börjar misstro honom. Jag ser klara tecken på att han inte är intresserad av mig på riktigt och att han förmodligen kommer att ha någon annan på gång snart om han inte redan har det. Jag blir då någon jag inte vill vara. Jag vill ha koll, jag kan bli väldigt avståndstagande och kall, jag kan bli tvärtom och upplevas klängig, allt beroende på hur medvetet jag orkar hålla emot och styra mina impulser.

Det är ett mönster, jag ser det tydligt, även om det inte varit obefogat alla gånger... Men, det lär inte heller ha varit befogat varje gång och det har jag börjat inse. Jag fullständigt föraktar den här sidan av mig själv och vill inget hellre än fungera på annat sätt men det verkar sitta djupare rotat än jag kan förstå till fullo eller påverka.

Jag ska lyckas vända det här!!! Nu när jag kände mitt "Livstema", som kategoriseras som otrygg ambivalent, kicka igång igen, blev jag både rädd och ledsen. Jag försökte redan i våras komma åt de här bitarna men då var jag inte i en relation och då fanns det inget som drog igång just de här automatiska tankarna och känslorna. Men tro mig....Det har de nu!
Så för ett par veckor sedan ringde jag den samtalskontakt jag hade i våras om som varit så bra för mig och berättade att det är NU jag behöver prata och reda i saken. Det är NU jag har blivit sådär knäpp och hopplöst orolig igen. Ingen energi går åt något annat håll.

Jag har förhoppningar om att det ska gå att vända men jag vet att det kommer bli mer än svårt och jag är helt övertygad om att både han, hon  (teraputen) och alla andra har ledsnat på mig innan dess. Ska ändå försöka tänka som så att hur det än blir med min relation så vill jag i alla fall har gjort vad jag kan för att ge det en chans att bli bra och skulle det gå det åt skogen, har jag i alla fall övat medvetet för det jag i längden tror är det rätta.

4 kommentarer:

Marie-Louise Nilsson sa...

Vad tråkigt att detta har krupit fram igen hos dig. jag kan känna igen mig, och vet inte hur jag kommer reagera om jag kommer hamna i en relation igen. Vilken bara det verkar osannolikt. Jag blir glad att du är i en relation och hoppas du reder ut detta. kram

Pilgrim sa...

Hörru du min otrygg ambivalenta bästa kompis, jag kommer aldrig tröttna på dig... och det vet du! Så kämpa på för till slut kommer du att övervinna det här. Det finns ingen som är så stark och envis som du, och det menar jag på ett positivt sätt!
Kärlek!
Hélena

Hanna sa...

Vad tråkigt att det blir så för dig. Hoppas att du får hjälp av din kontakt så du slipper känna så här.

Lyckans lilla hus sa...

Du är så otroligt klarsynt och stark - har du tänkt på det? I en relation blir allt så tydligt, och särskilt i vägskälet mellan nytt, spännande, passion och tryggt, lugnt ... Ja, du vet. Så bra att du vågar ta "fighten"! Kanske lyfta det med din käraste? Våga ta fram det och ta ner den lille demonen tillsammans? Äsch, vad vet jag... Är ju inte alls insatt i din tillvaro. Önskar dig allt gott!!! KRAM Marie