onsdag 27 juni 2012

jag följer de vita stenarna på min stig...

Hörni, vet inte varför jag får så här långa perioder med total skrivtorka... Loggar in och öppnar ett nytt inlägg varje kväll men stänger ner ett tomt en stund senare. Jag vill så gärna hålla mitt skrivande, den reflektion/ickereflektion jag gör i det och bloggen igång men det kommer liksom inte till mig.
Kanske är jag just nu i en fas i min process som inte "kräver" så mycket reflektion och därmed inte så mycket skrivande. Kanske orkar jag just nu öppna upp för mycket annat och tappar då delvis fokuset på mig själv, vilket också kan vara en bidragande orsak till min torka... Fast det ser jag som positivt i så fall. Bara att orka kliva utanför sin egen kropps väggar...

Ett annat tydligt positivt tecken fick jag när jag träffade min terapeut i torsdags. Jag gick ca 10 gånger till henne i vintras/våras. Sedan började jag i en grupp och tränade basal kroppskännedom 10 gånger. Gruppen leddes av samma terapeut. Förra veckan sågs vi själva för att stämma av hur jag har det just nu, vad jag tar med mig av mina sessioner, upplevelser och erfarenheter från den här tiden och hur jag vill fortsätta. Vi tittade tillbaka på de samtal vi haft och det som vi dokumenterat på olika sätt.

Första gången vi träffades gjorde jag ett skattningstest över min ångest och ev. depression. Jag skattade högt på ångest med summan 21 och på depression med summan 11. I torsdags när jag gjorde samma skattningstest skattade jag 7 på ångest och endast 1 på depression. Vilket otroligt resultat! Jag har verkligen jobbat som en tokig men hade aldrig vågat tro att det skulle ge så stora och snabba resultat. Det var ju så mörkt, ont och sorgset inuti för så lite sedan och hade varit i så många år... Jag vågar knappt tro på att det ska få fortsätta såhär.

Visst, samma gamla tankar dyker upp i mitt huvud så fort jag vaknar, följer mig under dagen och in i sömnen men de tar inte all min energi längre. Det finns över till lite annat också. Skillnaden idag är att jag känner en tydlig vändning som jag inte känt tidigare i livet. Under alla deprimerade år har jag kämpat och greppat alla strån i väntan och förväntan på den där känslan som ska säga att...NU, är du på rätt väg...NU vänder det, men den har inte riktigt infunnit sig och jag har bara känt mig förvirrad i om jag missat ögonblicket eller gjort fel på något sätt.

Jag vet inte vad som gjort skillnaden. Kanske var jag inte klar, hade inte alla insikter eller det öppna sinnet som behövdes för att kasta mig ur den onda cirkeln förrän nu.
Kanske handlade det om att jag i höstas blev tvungen att sjukskriva mig efter ett par års påtryckningar från min läkare och att jag sedan även "förlorade" min stora kärlek, mina bonusbarn och stod där ensam och utan något av de strån jag klamrat mig hårdast fast vid...  Att känna som om man inte har någonting kvar och plötsligt få syn på en liten vit sten på stigen som leder till nästa...och nästa....och nästa vita sten, tills man förstår att de ligger där för att göra det tydligt att jag är på väg mot ett mål och att om jag bara fortsätter kommer många fler små vita stenar leda mig mot mitt välmående. Kärleken, tilliten och tron på mig själv, mina medmänniskor och livet.

Många stenar blir det...


Det är inte så viktigt vad eller varför egentligen...men jag önskar att jag förstod vad som faktiskt har hänt så jag kunde dela ut manualer och kartor till alla som tycker det är mörkt, förvirrande och ensamt därute...

8 kommentarer:

Lyckans lilla hus sa...

Fina du! Det är lite det du gör, delar ut en "manual". Med din styrka att dela med dig även av livets vedermödor och mörker skänker du faktiskt både hopp och ljus till alla som känner sig ensamt förlorade... Det där lät ju helt ologiskt misstänker jag, men fullständigt klart i mitt huvud ;-). Ha det fint! Kram Marie

Lena sa...

Det är väl ett av livets mysterier, att man inte vet vad som händer med en, att det bara blir eller är.
Men på något sätt har du säkert medverkat till (och kämpat hårt för) att du nu är mogen för att se den vita stenen på stigen.



Kramar och hopp om soligt väder, eller hur?!

Lena

Pilgrim sa...

Så underbart det är att läsa om din resa och även att få ta del av den på riktigt. Jag blir så glad när jag läser ditt inlägg och jag har nog aldrig, under de år vi har känt varandra, upplevt dig så stark och klar med hur du mår. Du är bäst!
Kram Hélena

Lilla Kullan sa...

Rara du! Så fint du skriver om dina känslor.
Hoppas verkligen att du snart ska få må MYCKET bättre. Var rädd om dig. Kram Stina

Marie-Louise Nilsson sa...

jag blir bara så himla glad för din skull. Hur glad som helst är jag för din skull. Heja dig. Allt går bara man vill och kämpar. Du visar vägen, vännen. kram

Min plats i solen sa...

Det är väl just det som är kruxet - att det inte finns några manualer. Att var och en av oss måste finna vår egen väg fram till välbefinnnade och till de vi verkligen är. Att vi måste finna vår egen väg helt enkelt. Och att det får ta den tid det tar.

Det är en smärtsam resa att resa inåt sig själv och besöka alla de där rummen som vi gärna stänger dörren om. Att lära känna sig själv på nytt och se alla sidor. Både de ljusa och mörka. Men vilken viktig resa och när man har kommit ut på andra sidan finns det trots allt en tacksamhet för den där resan. För den har ju bidragit till den man är idag.

Jag är så glad för din skull Emma. Du är så otroligt stark, modig och vacker. Glöm aldrig bort det. Och lyckan både finns inom dig och väntar på dig där ute. Tvivla aldrig. Den finns.

Stor kram till dig du härliga kvinna

Min plats i solen sa...

PS. Jag tycker så mycket om din header. Så fin! :)

Kram Lotta

Livskrafter sa...

Inga manualer. Bara en inre kompass och tillit till processen att allt blir bra om vi lyssna på oss själva
Var rädd om dig kram
Emma