Att bli bortvald

För ett par inlägg sedan sa jag att jag skulle skriva om den största rädslan i mitt liv. Det kan ju tyckas negativt att dra i det men det är vad jag måste göra och kommer att göra för att lära mig hantera den. Jag är så vansinnigt rädd för att bli bortvald och övergiven. Det är min största skräck att "End up alone"... Jag har alltid kämpat för att räcka till, få folk att tycka mycket om mig, både privat och i jobb och många gånger trampat över mina egna gränser just av rädsla för att bli bortvald. Jag jobbar för att hitta och känna mina gränser och ska förhoppningsvis våga deklarera dem då det behövs. Fast det är ju då problemet kan uppstå...att man blir bortvald istället.

Jag inbillar mig att jag skulle tänkt och känt annorlunda om jag haft en familj och då tänker jag främst på barn. De får man liksom alltid finnas för och ha med sig vare sig de är intill eller någon annanstans. Jag har så fantastiska vänner som om och om igen bekräftar i ord och handling att de alltid kommer finnas där och det kan jag verkligen tro på och ta till mig.

Sedan är det ju all kärlek man sitter på och som man bara längtar efter att få ödlsa på någon alldeles speciell. Jag var så säker på att jag hade denne någon för resten av livet, men idag vet jag inte. En stor, obehaglig skräck har de sista veckorna kopplat ett obamhärtigt grepp om mitt hjärta och mina lungor. Ska jag göra något annat än vänta in? Ja, markera att din gräns snart är nådd! Ja, men tänk om det får honom att försvinna direkt? Ja, då hade han väl antagligen gjort det ändå! Fast inte helt säkert...

Ni ser...så här snurrar det på. Det är precis det här jag vill åt, komma fram till vad jag vill, ett JA eller NEJ, inte ett tänk om...kanske...jag ska vänta lite till. Känner du igen dig? Har du hittat ett bra sätt att komma fram till känslan av vad som är bäst för dig och mobiliserat styrka att följa den?

Ensamhet kan vara så många olika saker. Att man har människor omkring sig och ett stort socialt nätverk, är inte en garanti för att stänga den ute. Likaväl kan man hitta samhörighet med sin ensamhet i vissa lägen. Då är det svårare att vända övergivenheten till något som kan kännas bra. Jag såg en pojke när jag var i Nepal. Han pratade med folk på gatan, sprang runt och försökte sälja blommor för en slant. Säkert skulle han sedan hem och se till att familjen kunde köpa mat för dagen. När jag först såg honom, satt han vid trottoarkanten med blommorna framför sig. Han såg ut att känna sig ensam och vilsen i det myllrande Kathmandu. Kanske var det så, kanske satt han och njöt av sin litenhet i kaoset. Hur som helst, han var så vacker i sin ensamhet!