måndag 4 juni 2012

Tid, tillit, tålamod...

Nu tycker jag det har regnat tillräckligt för en tid framöver. Tanken var att vi skulle ha vår årsstämma ute i trädgården ikväll men...där fick vi snabbt tänka om och försöka tränga ihop oss i den lilla källarlokalen. Finns det hjärterum, finns det stjärterum!

Hela helgen har det regnat och då menar jag verkligen REGNAT! I lördags var det kallare än vad det var på julafton. Ganska snurrigt.

Igår skulle jag på en liten fikadejt. Det finns några söta väninnor som gör allt för att sparka ut mig ur boet... Jag har inte gått och längtat efter det precis, eftersom jag inte alls känner att jag är "där" ännu, samtidigt som jag till viss del måste sparka lite på mig själv för att åtminstone lyfta blicken en smula och se att det faktiskt finns en och annan där ute. Okej, det hände verkligen inte någonting inuti mig och jag är rädd för att jag verkade aningen oengagerad men...jag måste säga att det var ett stort plus att mannen i fråga kom med blommor som han plockat i sin egen trädgård:-) Se så fina!


Det blev ett lite annorlunda möte faktiskt. Fikastället hade stängt när vi kom dit, så vi tog en promenad. Vi gick förbi ett poolbad där det var två pojkar i poolen i duggregnet och i övrigt var det väldigt öde. Vi frågade mannen i entrén om de sålde kaffe. Det gjorde de normalt sett men inte en dag som denna när inga vettiga människor betalar för att gå in på ett utomhusbad men vi fick varsin kopp som han själv hade med sig i sin termos och traskade vidare. Då kom det stora ösregnet. Med ett par km kvar till bilen, var vi relativt genomblöta då vi kom fram. Vi åkte hem till mig och satte på en panna kaffe till. Lagom till det var klart, kom solen och det slutade med att vi satt och drack kaffe på golvet i dörröppningen till min balkong...i solsken.

Jag har under en tid gått och hålligt på en stor, kommande förändring för mig i mitt liv. Efter jag kom tillbaka från sjukskrivningen har insikten om att jag inte vill gå tillbaka i klass eller i mitt mentorskap vuxit sig tydlig och stark. Kanske aldrig men iaf inte just nu. Min sjukskrivning visade sig bli en möjlighet för mig på flera sätt. Visst, till en start var det bara att dra täcket över huvudet och vänta in att ljuset skulle börja sippra in genom lakansväven. Men den gav mig också tiden för en inre resa som jag verkligen behövde "ta tag" i. Nu har den även gett mig möjligheter i min proffession.

Under våren har jag så sakteliga ökat på min arbetstid och då med uppgifter för att assistera rektorn på skolan. Allt eftersom jag gått upp i tid, har hon dumpat fler och fler nya uppdrag i mitt knä...och jag har klarat det bra, bara växt med dem och faktiskt börjat blomma så smått. Så, för snart en månad sedan blev det klart att skolområdet skulle omorganiseras. Helt plötsligt skulle min rektor ha två skolor att leda och det behövdes en biträdande rektor from augusti. Idag, efter lååång väntan på att få knysta något, blev det officiellt att jag fått den tjänsten. Ååh, det känns så himla roligt! Jag har bevisat för mig själv att jag kan klara det här, ser att andra tror att jag klarar det här och tycker dessutom att det är spännande, kul och inspirerande med alla nya utmaningar.

Det har varit en urjobbig tid, men tom i de tyngsta stunderna har jag känt en helt ny närvaro och öppenhet för nytt i mitt liv. Den här gången är det annorlunda. Jag skrev för ett bra tag sedan i min blogg att "När livet knackar på ska jag öppna dörren och välkomna det". Jag kanske inte kastar upp dörren på vid gavel men jag har gläntat, hakat av säkerhetskedjan och utökat dörrspringan till en nästan halvöppen dörr...och jag är stolt!

9 kommentarer:

AnnaHelena sa...

Så roligt!
Tänk, ibland väntar nya saker på en trots att man själv inte styr kosan åt det hållet medvetet.
Det låter som ett underbart tillfälle att växa som människa. Önskar dig lycka till!

Kram Kram // AH

Hélena sa...

Jag blir så himla glad för din skull. Helt underbart att det är officiellt nu och att du kan prata om det. Låter som en himla trevlig dejt även om det inte hände något pirr.
Kram Hélena

Lena sa...

Åh, så härligt det låter med nya jobbet och din förväntan inför det.

Var det inte en viss Johan Kullberg som för evigheter sedan sa att kris är utveckling?

Dejten försökte verkligen, så sött!

Kramar

Blommiga Rutan sa...

Stort Grattis till nya jobbet!
Så himla duktig du är!
Tycker att det låter som om dörren är mer än halvöppen...
Säger det igen,grattis!

Kram Anncathrine

Lyckans lilla hus sa...

Så glad jag blir för din skull! Jag tror du är mer redo än vad du anar själv ;). Det är alltid läskigt att glänta på dörren till något nytt, men du ska se att det öppnar för massor av ny energi på alla sätt och vis! Kram Marie

Anonym sa...

ååå, vad glad jag blir för din skull. Lycka till! Det finns en väg för alla och den kommer till oss, när vi är redo, det ger mig hopp om mig själv. Kram

Marina sa...

Grattis! SÅ härligt när det händer förändringar man gillar.

Ha en fin dag!

Lotta Zetterling sa...

Vad underbart och grattis till jobbet:)

Ha en fin dag!!
Kram Lotta

Min plats i solen sa...

Åh Emma! Jag blir alldeles glad och varm inombords då jag läser ditt inlägg. Glad för att du kan se det vackra även i det dåliga vädret, för att du har vänner som bryr sig så mycket om dig, för att du fick en handplockad bukett och en trevlig dejt, för resan du ha gjort som har inneburit många dalar men också fantastiska toppar och en insikt om att livet kan vara helt underbart. Och ditt nya jobb... Grattis, grattis! Underbara nyheter och jag är övertygad om att det kommer att passa dig som hand i handske. Lycka till vännen och du, du är enastående - glöm inte bort det!

Kram Lotta