fredag 1 juni 2012

Vem blir den lycklige?...

Fina, fina bloggisar! Igår skrev jag bara av mig. Trodde inte att någon skulle ha något att kommentera kring ett sådant inlägg som är så....jag, tankar och känslor från det innersta. Tänkte att det här kommer låta patetiskt, deppigt, "trorhonattviärintresseradeavdethär? och allmänt energikrävande. Min tanke var...nu skriver jag om samma gamla sorg igen. Nu snurrar alla de gamla tankarna samma snurr för säkert tremiljonte gången och vem orkar höra?! Skit samma, jag behöver skriva av mig och gråta en skvätt. MEN, även om det var så någon/några upplevde det, så fanns och finns ni fantastiska, generösa och medkännande människor, som trots allt ger mig er värme och omtanke i form av en kommentar. Jag hoppas att ni kan ana, om aldrig så lite, hur oändligt glad och rörd det gör mig.

En vacker ros till er...


Jag har suttit cementerad i ett tankemönster som gjort att det varit väldigt svårt att komma ur depression, ångest och stressymtom. Efter sjukskrivning och bra läkarkontakter och mycket tid till eftertanke, "efterkännande" och älskvärda nära, har jag nu börjat se en liten förändring. Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att bloggandet varit en minst lika stor och viktig del. De flesta dagar har inläggen bara varit en helt vanlig dagbok där jag skrivit något om det jag gjort under dagen. Andra dagar har det blivit mer djuplodande av reflektioner kring tankar och känslor i det jag gått och går igenom. Mitt behov av den sortens skrivande var påtaglig i början av året men har avtagit något. Det får jag väl lov att se som ett gott tecken.

Jag har genom mitt eget bloggande också hittat bloggar som hjälpt mig mycket på vägen i rent mental handledning. Jag läser, läser och suger i mig allt som jag identifierar mig med och hur jag kan arbeta med mig själv för att bryta mönster jag inte vill ha och förstärka de egenskaper jag har och som jag verkligen tycker om och trivs med. Det har gett mig både tillfredställelse och frustration vill jag lova men tillfredställelsen överväger.

Kärlek kommer och kärlek går. Det finns också kärlek som går men ändå kvarstår och den gör ont. Jag tror idag att jag upplevt mitt livs stora, stora kärlek. Det är svårt att tro att kärleken någonsin ska kunna kännas lika fantastisk igen. Kanske händer det ändå, kanske inte... Jag kan äntligen säga att det är okej att vänta och se. Händer det så har han en jäkla tur, he he...

4 kommentarer:

Hélena sa...

Han kommer att bli den lyckligaste mannen som finns på jorden för det finns nog ingen som kan ge så mycket kärlek och omtanke som du. Var jag man skulle jag fria på ett par sekunder :-)
Kram Hélena

LyckligaPraliner sa...

Hejsan! :)

Jag har ju inte följt din blogg så länge. Jag har inte en aning om vad du skrivit tidigare om hur det varit eller om vad som hänt. Jag bara tycker om det du skriver helt enkelt :)

Vad härligt att du börjat se förändring. Jag blir glad för din skull för det verkar som att du haft det ganska jobbigt. Du är verkligen värd att få börja må bättre.

Ja, att skriva känns bra. Att få ner de där orden som känns svåra och tunga känns lite lättare till sist. Och självklart kommer stora kärleken till dig. Det är jag säker på :)

Min sambo han brukar säga till mig - "Jag tog emot dig som ett moget äpple. Men nu är det bara skrutten kvar". Oj vad han älskar mig alltså ;))

Hoppas du får en fin helg!

Kram Ann-Louise

Lyckans lilla hus sa...

Jag tycker du har så fina tankar, vemodiga, deppiga, glada, lyckliga... alla hör de livet till, och på många sett kan vi nog de flesta identifiera oss i känslan du förmedlar. Jag har själv behovet av att skriva av mig, och jag finner det starkt att dela med sig - alltid hjälper det någon - om inte annat oss själva ;). Varm kram

Min plats i solen sa...

Stor kram till dig fina,fina Emma. Och visst vill vi läsa dina tankar och känslor. Vissa saker behöver man dessutom skriva om mer än en gång. Att skriva av sig är en del av processen. Så bara skriv vännen.

Jag kan känna igen mig i dina tankar kring det här med att bloggen och skrivandet blir en del av läkeprocessen. Så har det varit för mig med. Jag tror att d flesta av oss bloggar för år egen skull. För att vi har ett behov av att skriva, fotografera, finna likasinnade, dela med oss eller vad det nu kan vara. Och bloggvärlden är en underbart välkomnande värld Som en stor kram när man behöver det som mest.

Kärleken finns där ute Emma. Det får du aldrig någonsin tvivla på. The best is yet to come. Promise.

Kram Lotta