tisdag 20 mars 2012

här och nu, på vilka villkor?...

Idag glädjs jag åt mina nya följare Sanna och Jeanette. Ni är varmt välkomna hit!

I torsdags var jag för första gången på ett pass av Basal kroppskännedom. Det var min terapeut som föreslog att jag skulle delta i den grupp hon skulle dra igång. Basal Kroppskännedom är en sjukgymnastisk behandlingsmetod där man arbetar med både kroppsliga och själsliga aspekter. Syftet med behandlingen är att upptäcka, förstå och stärka egna inneboende resurser. På så sätt skapas successivt egna möjligheter att påverka sin hälsa, öka sin kreativitet och göra egna val i livet. Har ingen aning om ännu hur och om det kommer göra något för mig i mitt liv men det var en skön stund med mycket fokus på andning och att hitta kroppens mittlinje. Bara det i sig tvingar oss till att vara här och nu, vilket jag tror är en stor del i det hela.



Jag har mått förhållandevis bra sista veckan och känt att mycket i livet är på väg mot något nytt och alltigenom gott för mig. Idag vaknade jag dock tung i både kropp, själ och sinne. Egentligen jobbar jag inte på tisdagar men jag tvingade mig själv i kläderna och gick dit bara för att pusha mig ur den dåliga känslan och stämningen. Jag är lite rädd för att liksom fastna i den. Det kan funka till viss del eftersom jag trivs så himla bra bland mina kollegor.

Det jag undrar är, om man ibland bör låta sig själv stanna i att vara låg och inte pressa på? Det är ju så obehagligt men finns det ett syfte med att bara var i det och hur vågar man? Det talas ju så mycket om att vara här och nu. Ska man vara det i den dåliga, destruktiva känslan också, eller är det alltid bäst att försöka tvinga sig ur den även om man inte riktigt vet hur?

Jag försöker i alla fall göra NÅGOT och det är den viktiga insikten som jag dokumenterar här. Jag gjorde här och nu väldigt bra förra veckan. Kanske inte lika slående bra idag men det är ingen idé att jämföra för jag gör så gott jag kan här och nu med och det är väl gott nog...


Det konstiga är att de dagar som är svåra, blir hela kroppen ett stort symtom. Ljud är kraftigt förstärkta och skrälliga, ljuset gör ont, magen krånglar och luften räcker inte till. När jag sitter här på jobbet, tar jag mig en tur bland bloggarna (eftersom jag egentligen är ledig). Idag hittade jag min väg till stresscoachen.nu. Just idag fanns där en mindfulnessövning. Fantastiskt passande!

Jag slutar aldrig förvånas över hur det svänger hit och dit från en dag till en annan, från en morgon till en eftermiddag, hur skört och bräckligt det stundtals kan vara och hur stadigt och kraftfullt det är en annan... På ett sätt glädjs jag åt att det är så för jag tror att det får oss att uppskatta de starka, skimrande topparna mer än vi annars skulle göra, samtidigt som de tunga stunderna blir mer kvävande när man vet hur bra det kan vara.
Det finns en sak som jag säger till mig själv de dagarna, som ett mantra ungefär (eftersom det tidvis är svårt att ta till sig).

Allt blir bra till slut

och har det inte blivit bra

så är det inte slut!

4 kommentarer:

Marie-Louise Nilsson sa...

Det var ett fint mantra. Har du arbetet med mindfulness förut? För just det här att tvinga sig till något är inte att föredra, mer en acceptans att tänker och känner så här just nu och det är okej det med. SEdan fundera vad du kan förändra och länga energi på det som går att förändra och skicka det andra vidare. Mer så... Det är säkert jättebra att du gick till jobbet idag för att skingra tankarna men tanken inte blir att du tvningar dig utan att du hittar en annan infallsvinkel. Om du förstår vad jag menar. Jag menar inte att jag har svaren.. jag vill bara väl och komma med ett råd. Kram kram

Vad glad jag blir att du hittat till marias Stresscoach.se. HOn är guld värd.

Byronesse sa...

Tack Marie-Lousie! Jag är jätteglad för reflektioner och råd och jag hade ju några frågor i dagens inlägg...
Idag var det nog egentligen mer som du säger jag tänkte. Jag hade förutsatt mig att göra massor hemma idag men kände när jag vaknade att jag inte skulle kunna motivera mig till det. Däremot kändes det bättre att gå ner till jobbet och kollegorna en stund. Så jag valde det som kändes minst obekvämt helt enkelt. Förra dippen ville jag bara sova och stänga allt ute och kunde inte hitta något som motiverade mig till annat och då sov jag i ett par dagar tills motivationen och den nya infallsvinkeln dök upp:-)

Ha det fint!
Emma

Hälsokick sa...

Bra inlägg. Kanske kan man stanna var i att må dåligt ett tag, och sätta nån sorts tidsgräns? "Jag får grotta ner mig i den här känslan i tre timmar, men sen ska jag ringa en vän/gå och träna/se en film" t ex. Annars kanske man bara skjuter upp det jobbiga och så kommer det i större dos längre fram istället?

Acchleja-Carro sa...

Jag känner igen mig i ditt inlägg, och jag har också funderat på det där... När det är något som jag vet att jag tycker om, som jag rent logiskt vet att jag kommer att må bättre av, "tvingar" jag mig själv att göra det, i alla fall en stund, och oftast känns det mycket bättre då.
Men om det är något jag känner att jag "borde" göra snarare än att jag vill göra det, är det ofta bättre att låta bli. Andras förväntningar är inte ett bra mått på hur viktigt det är...
Ha det fint! /Caroline