Jag gläntar på dörren...

Tänka att det kan vara så här....Så lugnt inuti. Inte ett enda virrvarr av kaotiska tankar och känslor som slår på mig konstant från topp till tå från det jag vaknar till jag går och lägger mig. Jag hade glömt hur det kan kännas. Glatt, enkelt, hoppfullt, nyfiket, varm och stadigt.

Jag tror att min lilla påskresa var öppningen. Öppningen för annat att ta plats. Det skedde antagligen för att jag bytte miljö, hade många fina människor omkring mig som jag längtat efter och bryr mig mycket om och då fanns inte utrymmet för allt det där andra i samma utsträckning.

Sedan när jag kom hem igen, överfölls jag av allt som om någon lagt eländet i en hink på dörrkanten och sett till att jag skulle få den i huvudet så fort jag öppnade. Då blev jag både olycklig och arg och såg till att få värdefullt sällskap några dagar till.

Kanske, kanske har mitt inre fått så många dagars vila att jag orkar och klarar av att hålla utrymmet för allt positivt och fint större och mer öppet än för det andra. Jag hoppas det så det värker. Jag vill, jag kan och jag ska se till att det blir så. När livet knackar på, tänker jag inte bara glänta på dörren. Jag tänker öppna den på vid gavel eller kanske till och med lyfta den av sina gångjärn och hiva iväg den!