måndag 6 februari 2012

Det gör ont när knoppar brister...

...som Karin Boye skrev. Man kan tolka det på många sätt. Just idag betyder den frasen för mig att det kan göra rysligt ont att plötsligt få en ny insikt. En insikt om något som följt mig hela livet, format mig, gjort mig till den jag är. Det som har hänt är själva knoppen. När jag ser och plötsligt förstår det som varit för vad det verkligen är, blir det en insikt. Det är då knoppen brister. Handlar det då om något som faktiskt gjort mig rent illa, gör det ont. Väldigt, väldigt ont...
Vi får hoppas att det som kommer därur är något fantastiskt och vackert som långt överväger den smärtan.


Jag kan inte riktigt tro det... Skulle jag ha varit och kunna vara utsatt?

Bör innan du läser vidare säga att det här är min upplevelse av min situation. Kanske stämmer den, kanske är det min personlighet och mina egenskaper som skapar det här... Jag har hur som helst fått inse att något gått snett och kräver en förändring. Idag!

Jag tog orden "psykisk misshandel" i min mun då jag i helgen satt och pratade med min väninna om den relation jag lever i, som under senare tid kan liknas vid ett destruktivt vakum. Jag kände att jag själv hajade till lite när jag sa orden och nästan fick dåligt samvete. Ändå började det snurra i mitt huvud. Hur beter sig människor som blir misshandlade? Vad har de för mönster? Vad säger de till sig själva och om den som utsätter dem? Någon slags varningsklocka ringde i mitt inre. Tankarna ville inte släppa taget om mig och de fick mig att googla när jag kom hem.

Sedan igår har jag läst mig igenom flera siter om ämnet. Det känns helt absurt men alltför mycket är skrämmande bekant. Ändå känner jag dåligt samvete och att jag säkert dömer alltför hårt... Jag älskar ju honom. Han har ju aldrig sagt elaka saker och under långa perioder varit idel positiv men... varför denna otrygga känsla, ovissheten, vissheten om att något inte stämmer och undanhålls mig? Tyvärr känner jag inte bara igen beteendet hos min älskade, utan blir även tvungen att känna igen min fars beteendemönster under hela min uppväxt i det jag läser. Hur har det kunnat bli såhär? Och vad ska jag göra med den här insikten?


Här följer ett utdrag ur det jag läst och länkar vidare till psykiskmisshandel.se samt varningstecken.n.nu finns längre ner på sidan. De är ett par av de sidor jag upplever som mest tydliga och trovärdiga. Jag känner inte igen mig/min älskade i allt men för att tydliggöra för mig själv och inte kunna förneka mer, fetar jag det som är uppenbart bekant för mig.





Tvivlar du på vad du upplevt?
Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt.


Konkreta exempel på misshandel
  • Ditt liv går ut på att försöka förstå vad han vill, hur du kan göra honom nöjd.
  • Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det.
  • Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att han ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor.
  • Du känner dig ofta orolig och nedstämd.
  • Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hans skiftande humör.
  • Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter honom behandla dig.
  • Varje försök att reda ut problem med honom lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst.
  • Det känns som om ni talar olika språk.
  • Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt.
  • Du känner dig illa till mods i hans sällskap men du älskar honom.
  • Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd.
  • När han är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då han behandlat dig illa.
  • Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp honom.
  • Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar.
  • Du är rädd för honom men får samvetskval för att du är det.
  • Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre.
  • Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut.
  • Er relation slukar allt mer av din tid och energi men du får ingen rätsida på det.
  • Du får stressymtom, t ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning.
  • Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv.


Här är ytterligare text som jag bara känner igen oss i alltför väl... Har fetat det mest träffande och skrivit kommentarer kursivt under.


Han delar inte med sig av sina tankar, känslor, upplevelser och planer. Han beter sig kallt och distansierat. Han kan bestraffa partnern med långvarig tystnad om han upplever att hon gjort något fel. Han beter sig likgiltigt och visar inget större intresse av att lyssna på partnern eller besvara hennes försök att engagera honom i en konversation. Kvinnan kan felaktigt tro att han kommer att "öppna upp" om hon bara kan hitta ett sätt att engagera honom. Hon kan tro att han är blyg, en tystlåten person, tankspridd osv medan det i själva verket handlar om att misshandlaren får kontroll över partnern genom att avslöja så lite så möjligt om sin inre värld. Han kan låtsas att han inte hör henne, alternativt ägna uppmärksamhet åt annat när hon försöker prata med honom. Han kan ignorera henne i dagar eller veckor i sträck. Om hon frågar varför han inte vill prata med henne kan han svara "Det finns inget att prata om. Du lyssnar ju ändå aldrig, du är aldrig intresserad ändå", något som bidrar till kvinnans förvirring och får henne att än mer försöka få honom att engagera sig och kommunicera med henne. I en relation som präglas av verbal misshandel finns inte någon intimitet, som ju bygger på att båda parter delar med sig och empatiskt lyssnar på varandra.

(Ja, vad ska jag säga efter fyra veckors tystnad... Hans svar på frågan varför han inte vill prata, blir bara ett: -Det finns väl inte så mycket att prata om...)


Varför mörkar han hela tiden?

En man som har ett misshandelsbeteende kommunicerar inte rakt. Att mörka, ha hemligheter och hålla sig med lögner gör kvinnan osäker, vilket han är ute efter eftersom det får honom att känna kontroll. Den här formen av kommunikation som mannen använder sig av används inte för att ta kontakt utan för att fjärma och förhindra ett utbyte. En mörkning av verklig information är väsentlig för att göra kvinnan orolig och maktlös. Att vägra ge information är ett sätt, utan att säga det direkt i ord, uttrycka att den andre inte intresserar en, eller att hon inte ens existerar. Allting sker utan förklaringar och kvinnan är alltid vid tolkningarnas yttersta gräns.

(Jag har upplevt att han skapar saker att mörka som jag nu i efterhand gissar är ett sätt att göra mig osäker och kontrollerbar... som t. ex att alltid ta med telefonen in på toaletten och att ha ständig uppsikt över den, att efter en tid börja radera all webbhistorik, att "glömma" saker vi bestämt etc)


Varför förvränger han språket och blir kylig?

Till vilken annan människa som helst kan man ställa frågor om man inte förstår - men inte till någon som har ett misshandelsbeteende. När en man kommunicerar med en kvinna han vill få i underläge kommunicerar han kallt, hårt, platt och entonigt. Rösten saknar känslor och de mest vardagliga påstående kan låta föraktfulla och förlöjligande. De som en gång har varit utsatta för psykisk misshandel känner omedelbart igen denna kyliga ton och den utlöser rädsla. Språket förvrängs till kyla för att få den som lyssnar att känns sig ur balans och därmed underlägsen.

(Ja, fy sjutton, den där monotona, okänsliga rösten och kalla ögonen ger verkligen känslan av att man är helt betydelselös, till och med avskydd. Enligt det mesta jag läst, kan det vara svårt att ta sig ur en sådan här relation eftersom mannen kan bli väldigt aggressiv och elak, ha svårt att släppa mm. Det tror jag dock inte kommer ske här. Det känns som om han tappat all respekt för mig och inte bryr sig det minsta om var jag är, vad jag gör, hur jag mår eller något annat. Det är jag som måste hitta ett sätt att sluta älska honom och tro ända in i mitt inersta att jag inte kommer kunna hjälpa honom)


Vad menar han och vad vill han?

Den utsatta brukar ägna massor med tid och energi åt de två frågorna. Nu får du svar på dem.

Misshandlaren är inte intresserad av att reda ut sårande missförstånd. Han är inte intresserad av att sluta fred. Han vill inte diskutera ”problemet”. Han bryr sig inte om dina känslor och vill inte höra dig berätta att du är sårad. Han är inte alls intresserad av ditt välbefinnande eller att få er relation att fungera. Han är inte på din sida.
Även om han envist förnekar det så är han din motståndare. Hans största intresse är att få makt och kontroll över dig. Han gör det han behöver för att känna sig starkare och få dig att känna dig svagare. Hans drivkraft är vrede, inte kärlek.

Känner du igen dig?
Om det så bara är i några av exemplen så är du med stor sannolikhet utsatt för psykisk misshandel av din partner. Psykisk misshandel lämnar inga blåmärken och benbrott, men det knäcker ditt inre.


Det finns en enkel regel du kan följa
Lita på dina känslor. Om det känns fel så är det fel!


Läs mer på: http://www.psykiskmisshandel.se/

http://www.varningstecken.n.nu/uttryck-av-verbal-misshandel




 

1 kommentar:

Pilgrim sa...

Tycker inte att du ska ta bort inlägget. Tycker du ska ha det kvar och läsa det när du tvivlar eller funderar. Det är dina känslor och din upplevelse och det kan ingen ta ifrån dig eller sopa under mattan. Så det så!
Du är bäst!
Kram Hélena