måndag 20 februari 2012

i heta stolen...

Mitt inlägg idag är helt egocentriskt. Så får det bli lite nu och då, eftersom syftet för min blogg från start var att dokumentera och i bästa fall få reflektioner och tankar kring det jag gör i jobbet med mig själv och mitt inre... Svart på vitt... Jag kommer helt enkelt inte undan:-) I morgon blir det något helt annat, för då ska jag måla!


Jag är glad att jag har ett jobb att gå till varje dag. Jag jobbar som lärare på en fantastiskt fin, trevlig, framgångsrik och väl fungerande skola och har så gjort i 11 år vid det här laget. Innan dess jobbade jag i särskolan, vilket också var roligt och utvecklande på många sätt. Sedan jag började på min nuvarande arbetsplats, har jag verkligen (med skolvärldens mått mätt) fått möjlighet att fortbilda och förkovra mig själv genom kurser, projektledning och utökat ansvar och förtroende. Jag har ett stort förtroende för kollegor, min chef och organisationen på min arbetsplats och trivs med de människor jag möter varje dag.

De senaste åren har mina tankar kring och känslor för jobbet dock förändrats. Uppdraget omfattar så många olika delar, att det långa tider blir för många "ytterlighetsbollar" att hålla i luften. Jobbet, såklart i kombination med delar ur mitt privatliv, är det som så småningom utmynnat i utmattning, sjukskrivning och allt som kommer med det. Nu har jag börjat jobba så smått och nyligen gått från tjugofem procent till femtio.

Just idag, var tankar och känslor kring jobbet, ämnet för mitt samtal. Aldrig har det varit så svårt att vara helt uppriktig fastän det bara var jag och min samtalspartner i rummet. Uppgiften var att titta på vad jag ser som positivt med mitt jobb och vad som känns negativt. Listorna blev ungefär lika långa, även om jag tycker att den positiva var mer konkret. Jag fattar inte riktigt varför det får mig att känna det som om jag sviker mina kollegor och mig själv när jag tar upp det jag inte mår bra av i jobbet. Jag fick en bild av hur jag satt i den heta stolen medan mina kollegor med förebrående miner satt i ring runt omkring och frågade ut mig om vad jag egentligen menade med det jag skrivit på den där negativa sidan och hur jag kunde säga så...

Den här Heta stolen är av annan art och finns på Zeta´s. Läcker, eller hur?

Det känns skamligt att inte "orka" allt som många andra orkar (och som jag också orkade tidigare) att inte bara vara nöjd när jag får så mycket tillbaka, för det får man verkligen i skolans värld. En gång var jag en av dem som klev fram, tog tag i sakert och rodde allt i land med en hejdundrande entusiasm.

För att kunna hantera situationen just nu, under den närmsta tiden, tittade jag sedan på min plus- och minuslista och skrev utifrån den ned vilka möjligheter det ger mig att vara kvar på min trygga, för mig välkända arbetsplats under våren och vilka farhågor jag hade kring det. Det var ju riktigt bra att få det så  tydligt på papper... Nu kan jag börja funder på HUR jag ska hantera möjligheterna och farhågorna framöver. Kanske är den här tiden för inre arbete inte den bästa tiden för större yttre förändringar (som byte av jobb t ex) men det ger mig tid och möjlighet för reflektion kring vad jag önskar, vad  jag vill, vad jag egentligen tror och förhoppningsvis, i slutändan, vad jag bestämmer mig för att göra. Även om det hela är jobbigt och jag känner skam, finns ändå en liten pirrande känsla av förväntan inuti mig. Det måste ju ändå vara ett gott tecken?!

1 kommentar:

Hélena sa...

Det är ett väldigt gott tecken och det är så viktigt att inte känna skuld för det som står på negativa sidan. Du är ditt eget facit och ingen annan kan säga vad du mår bra av och vad du inte mår bra av. Det som funkar för andra kanske inte funkar för dig och det är varken rätt eller fel. Vi är alla bara olika varandra och har olika behov och det viktigaste är att hitta det som funkar för en själv.
Kramar i massor!
Hélena